Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Potem je Job odgovoril in rekel:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

»Slišal sem mnoge takšne stvari. Vi vsi ste bedni tolažniki.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Mar bodo besede ničnosti imele konec? Ali kaj te opogumlja, da odgovarjaš?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Tudi jaz bi lahko govoril, kakor delate vi. Če bi bila vaša duša namesto moje duše, bi lahko kopičil besede zoper vas in z glavo zmajeval nad vami.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Toda jaz bi vas želel okrepiti s svojimi usti in premikanje mojih ustnic bi omililo vašo žalost.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Čeprav govorim, moja žalost ni zmanjšana in čeprav potrpim, koliko sem olajšan?

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Toda sedaj me je naredil izmučenega. Vso mojo skupino si naredil zapuščeno.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Napolnil si me z gubami, ki so priča zoper mene. Moja pustost vstaja v meni in pričuje v moj obraz.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Trga me v svojem besu ta, ki me sovraži. Nad menoj škripa s svojimi zobmi. Moj sovražnik svoje oči ostri nad menoj.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

S svojimi usti so zevali vame. Grajalno so me udarili na lice. Skupaj so se zbrali zoper mene.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Bog me je izročil brezbožnim in me predal v roke zlobnih.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Bil sem sproščen, toda razlomil me je. Prijel me je tudi za moj vrat in me stresel na koščke in me postavil za svoje znamenje.

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

Njegovi lokostrelci so me obdali naokoli, on mojo notranjost cepi narazen in ne prizanaša; moj žolč izliva na tla.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Lomi me z vrzeljo nad vrzeljo, nadme teče kakor velikan.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Sešil sem vrečevino na svoji koži in svoj rog omadeževal v prahu.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Moj obraz je zapacan od joka in na mojih vekah je smrtna senca,

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

ne zaradi kakršnekoli nepravičnosti na mojih rokah. Tudi moja molitev je čista.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Oh zemlja, ne pokrij moje krvi in naj moj jok nima prostora.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Tudi sedaj, glej, moja priča je v nebesih in moje pričevanje je na višini.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Moji prijatelji me zasmehujejo, toda moje oko izliva solze k Bogu.

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

Oh, da bi se nekdo lahko potegoval za človeka pri Bogu, kakor se človek poteguje za svojega bližnjega!

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

Ko pride nekaj let, potem bom šel pot, od koder se ne bom vrnil.