Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

A Jov odgovori i reèe:

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

Slušao sam mnogo takih stvari; svi ste dosadni tješioci.

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Hoæe li biti kraj praznijem rijeèima? ili šta te tjera da tako odgovaraš?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

I ja bih mogao govoriti kao vi, da ste na mom mjestu, gomilati na vas rijeèi i mahati glavom na vas,

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Mogao bih vas hrabriti ustima svojim, i micanje usana mojih olakšalo bi bol vaš.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

Ako govorim, neæe odahnuti bol moj; ako li prestanem, hoæe li otiæi od mene?

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

A sada me je umorio; opustošio si sav zbor moj.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Navukao si na me mrštine za svjedoèanstvo; i moja mrša podiže se na me, i svjedoèi mi u oèi.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Gnjev njegov rastrže me, nenavidi me, škrguæe zubima na me, postavši mi neprijatelj sijeva oèima svojima na me.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Razvaljuju na me usta svoja, sramotno me biju po obrazima, skupljaju se na me.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Predao me je Bog nepravedniku, i u ruke bezbožnicima bacio me.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Bijah miran i zatr me, i uhvativši me za vrat smrska me i metnu me sebi za biljegu.

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

Opkoliše me njegovi strijelci, cijepa mi bubrege nemilice, prosipa na zemlju žuè moju.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Zadaje mi rane na rane, i udara na me kao junak.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

Sašio sam kostrijet po koži svojoj, i uvaljao sam u prah slavu svoju.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Lice je moje podbulo od plaèa, na vjeðama je mojim smrtni sjen;

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

Premda nema nepravde u rukama mojim, i molitva je moja èista.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

Zemljo, ne krij krvi što sam prolio, i neka nema mjesta vikanju mojemu.

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

I sada eto na nebu je svjedok moj, svjedok je moj na visini.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Prijatelji se moji podruguju mnom; oko moje roni suze Bogu.

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

O da bi se èovjek mogao pravdati s Bogom, kao sin èovjeèiji s prijateljem svojim!

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

Jer godine izbrojene navršuju se, i polazim putem odakle se neæu vratiti.