Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Respondens autem Iob, dixit:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Audivi frequenter talia, consolatores onerosi omnes vos estis.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Numquid habebunt finem verba ventosa? aut aliquid tibi molestum est si loquaris?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Poteram et ego similia vestri loqui: atque utinam esset anima vestra pro anima mea: Consolarer et ego vos sermonibus, et moverem caput meum super vos:
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
Roborarem vos ore meo: et moverem labia mea, quasi parcens vobis.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Sed quid agam? Si locutus fuero, non quiescet dolor meus: et si tacuero, non recedet a me.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Nunc autem oppressit me dolor meus, et in nihilum redacti sunt omnes artus mei.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Rugæ meæ testimonium dicunt contra me, et suscitatur falsiloquus adversus faciem meam contradicens mihi.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Collegit furorem suum in me, et comminans mihi, infremuit contra me dentibus suis: hostis meus terribilibus oculis me intuitus est.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
Aperuerunt super me ora sua, et exprobrantes percusserunt maxillam meam, saciati sunt pœnis meis.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Conclusit me Deus apud iniquum, et manibus impiorum me tradidit.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Ego ille quondam opulentus repente contritus sum: tenuit cervicem meam, confregit me, et posuit me sibi quasi in signum.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Circumdedit me lanceis suis, convulneravit lumbos meos, non pepercit, et effudit in terra viscera mea.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Concidit me vulnere super vulnus, irruit in me quasi gigas.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Saccum consui super cutem meam, et operui cinere carnem meam.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Facies mea intumuit a fletu, et palpebræ meæ caligaverunt.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Hæc passus sum absque iniquitate manus meæ, cum haberem mundas ad Deum preces.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Terra ne operias sanguinem meum, neque inveniat in te locum latendi clamor meus.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Ecce enim in cælo testis meus, et conscius meus in excelsis.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Verbosi amivi mei: ad Deum stillat oculus meus.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Atque utinam sic iudicaretur vir cum Deo, quomodo iudicatur filius hominis cum collega suo.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Ecce enim breves anni transeunt, et semitam, per quam non revertar, ambulo.
