Job 16

1 Därefter tog Job till orda och sade:

Sai Ayuba ya amsa,

2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.

“Na ji abubuwa da yawa kamar waɗannan; dukanku ba ku iya ta’aziyya ba!

3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?

Dogayen surutanku ba sa ƙare ne? Me yake sa kuke ta yin waɗannan surutai har kuke cin gaba da yin gardama?

4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.

Ni ma zan iya yin maganganu kamar yadda kuke yi in da kuna cikin halin da nake; zan iya faɗar duk abubuwan da kuke faɗi, in kaɗa muku kaina.

5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.

Amma bakina zai ƙarfafa ku; ta’aziyyar da za tă fito daga bakina za tă kawar muku da ɓacin zuciyarku.

6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.

“Duk da haka in na yi magana, ba na samun sauƙi; in ma na yi shiru zafin ba ya tafiya.

7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.

Ba shakka ya Allah ka gajiyar da ni; ka ɓata gidana gaba ɗaya.

8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.

Ka daure ni, ya kuma zama shaida; yadda na rame sai ƙasusuwa, wannan ya sa ake gani kamar don ni mai zunubi ne shi ya sa.

9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.

Allah ya kai mini hari ya yi kaca-kaca da ni cikin fushinsa yana cizon haƙoransa don fushin da yake yi da ni; ya zura mini ido.

10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.

Mutane suka buɗe baki suka yi mini riyar reni; suka yi mini ba’a suka haɗu suka tayar mini.

11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.

Allah ya bashe ni ga mugayen mutane, ya jefa ni hannun mugaye.

12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;

Dā ina zamana lafiya kome yana tafiya daidai; amma ya ragargaza ni; ya shaƙe ni a wuya; ya murƙushe ni na zama abin barata gare shi;

13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.

maharbansa sun kewaye ni. Ba tausayi, ya soke ni a ƙodata har jini ya zuba a ƙasa.

14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.

Ya ji mini rauni a kai a kai ya auko mini kamar mai yaƙi.

15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,

“Ina makoki saye da tsummoki na ɓoye fuskata a cikin ƙura.

16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.

Fuskata ta yi ja don kuka idanuna sun kukumbura;

17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!

duk da haka hannuwana ba su aikata ɓarna ba kuma addu’ata mai tsabta ce.

18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.

“Ya duniya, kada ki ɓoye jinina; bari yă yi kuka a madadina!

19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.

Ko yanzu haka shaidata tana sama; wanda zai tsaya mini yana sama.

20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,

Shi mai yin roƙo a madadina abokina ne yayinda nake kuka ga Allah;

21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.

a madadin mutum ya yi roƙo ga Allah kamar yadda mutum yakan yi roƙo domin abokinsa.

22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.

“Shekaru kaɗan suka rage in kama hanyar da ba a komawa.