Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Then Job answered and said,
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
I have heard many such things: miserable comforters are you all.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Shall vain words have an end? or what emboldens you that you answer?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I also could speak as you do: if your soul were in my soul’s stead, I could heap up words against you, and shake my head at you.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
But I would strengthen you with my mouth, and the moving of my lips should assuage your grief.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Though I speak, my grief is not assuaged: and though I forbear, what am I eased?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
But now he has made me weary: you have made desolate all my company.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
And you have filled me with wrinkles, which is a witness against me: and my leanness rising up in me bears witness to my face.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
He tears me in his wrath, who hates me: he gnashes on me with his teeth; my enemy sharpens his eyes on me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
They have gaped on me with their mouth; they have smitten me on the cheek reproachfully; they have gathered themselves together against me.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
God has delivered me to the ungodly, and turned me over into the hands of the wicked.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
I was at ease, but he has broken me asunder: he has also taken me by my neck, and shaken me to pieces, and set me up for his mark.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
His archers compass me round about, he splits my reins asunder, and does not spare; he pours out my gall on the ground.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
He breaks me with breach on breach, he runs on me like a giant.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
I have sewed sackcloth on my skin, and defiled my horn in the dust.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My face is foul with weeping, and on my eyelids is the shadow of death;
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Not for any injustice in my hands: also my prayer is pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O earth, cover not you my blood, and let my cry have no place.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Also now, behold, my witness is in heaven, and my record is on high.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
My friends scorn me: but my eye pours out tears to God.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
O that one might plead for a man with God, as a man pleads for his neighbor!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
When a few years are come, then I shall go the way from where I shall not return.
