Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Bvt Iob answered, and said,
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
I haue oft times heard such things: miserable comforters are ye all.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Shall there be none ende of wordes of winde? or what maketh thee bold so to answere?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I could also speake as yee doe: (but woulde God your soule were in my soules stead) I could keepe you company in speaking, and could shake mine head at you,
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
But I woulde strengthen you with my mouth, and the comfort of my lips should asswage your sorowe.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Though I speake, my sorow can not be asswaged: though I cease, what release haue I?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
But now hee maketh mee wearie: O God, thou hast made all my congregation desolate,
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
And hast made me full of wrinkles which is a witnesse thereof, and my leannes ryseth vp in me, testifying the same in my face.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
His wrath hath torne me, and hee hateth me, and gnasheth vpon mee with his teeth: mine enemie hath sharpened his eyes against me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
They haue opened their mouthes vpon me, and smitten me on the cheeke in reproch; they gather themselues together against me.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
God hath deliuered me to the vniust, and hath made mee to turne out of the way by the hands of the wicked.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
I was in welth, but he hath brought me to nought: he hath taken me by the necke, and beaten me, and set me as a marke for himselfe.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
His archers compasse mee rounde about: he cutteth my reines, and doth not spare, and powreth my gall vpon the ground.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
He hath broken me with one breaking vpon another, and runneth vpon me like a gyant.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
I haue sowed a sackcloth vpon my skinne, and haue abased mine horne vnto the dust.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My face is withered with weeping, and the shadow of death is vpon mine eyes,
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Though there be no wickednesse in mine hands, and my prayer be pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
O earth, couer not thou my blood, and let my crying finde no place.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
For lo, now my witnesse is in the heauen, and my record is on hie.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
My friends speake eloquently against me: but mine eye powreth out teares vnto God.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Oh that a man might pleade with God, as man with his neighbour!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
For the yeeres accounted come, and I shall go the way, whence I shall not returne.
