Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
But Job answered and said,
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
I have heard many such things: poor comforters are ye all.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
What! is there any reason in vain words? or what will hinder thee from answering?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
I also will speak as ye [do]: if indeed your soul were in my [soul's] stead, then would I insult you with words, and I would shake my head at you.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
And would there were strength in my mouth, and I would not spare the movement of my lips.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
For if I should speak, I shall not feel the pain of my wound: and if I should be silent, how shall I be wounded the less?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
But now he has made me weary, and a worn-out fool; and thou hast laid hold of me.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
My falsehood has become a testimony, and has risen up against me: it has confronted me to my face.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
In his anger he has cast me down; he has gnashed his teeth upon me: the weapons of his robbers have fallen upon me.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
He has attacked me with the keen glances of his eyes; with his sharp [spear] he has smitten me [down] upon my knees; and they have run upon me with one accord.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
For the Lord has delivered me into the hands of unrighteous men, and thrown me upon the ungodly.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
When I was at peace he distracted me: he took me by the hair of the head, and plucked it out: he set me up as a mark.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
They surrounded me with spears, aiming at my reins: without sparing [me] they poured out my gall upon the ground.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
They overthrew me with fall upon fall: they ran upon me in [their] might.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
They sewed sackcloth upon my skin, and my strength has been spent on the ground.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
My belly has been parched with wailing, and darkness is on my eyelids.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Yet there was no injustice in my hands, and my prayer is pure.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Earth, cover not over the blood of my flesh, and let my cry have no place.
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
And now, behold, my witness is in heaven, and my advocate is on high.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Let my supplication come to the Lord, and let mine eye weep before him.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Oh that a man might plead before the Lord, even [as] the son of man with his neighbor!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
But my years are numbered and [their end] come, and I shall go by the way by which I shall not return.
