Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
Job antwoordde, en sprak:
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
Zulke beweringen heb ik nu al meer dan genoeg gehoord; Gij zijt allemaal onuitstaanbare troosters!
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Komt er dan nooit een eind aan die bluf, Wat prikkelt u toch, om te praten?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Ik zou juist eender als gij kunnen spreken, Waart gij in mijn plaats; Mooie woorden tegen u kunnen zeggen, Het hoofd over u kunnen schudden;
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
U met de mond kunnen troosten, En met de lippen beklagen.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Als ik spreek, wordt mijn leed er niet door verminderd; Maar wat komt er van mij, als ik zwijg?
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
De kwaadwillige zou mij aanstonds weerloos maken En heel zijn bent greep mij aan;
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Mijn lasteraar zou tegen mij getuigen, Tegen mij optreden, mij aanklagen;
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Zijn toorn verscheurt en bestookt mij, Hij knerst de tanden tegen mij! Mijn tegenstanders zouden mij met hun ogen doorboren,
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
Hun monden tegen mij opensperren, Smadelijk mij op de wangen slaan, Als één man tegen mij optrekken!
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Want God levert mij aan deugnieten over, En werpt mij in de handen der bozen;
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Ik leefde in vrede: Hij heeft me gebroken, Bij de nek gegrepen en neergesmakt; Hij heeft mij tot zijn doelwit gemaakt,
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Zijn pijlen snorren om mij heen; Meedogenloos doorboort Hij mijn nieren, En stort mijn gal over de bodem uit.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Hij schiet mij de ene bres na de andere, Als een krijgsheld stormt Hij op mij los;
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Ik heb een rouwkleed over mijn huid genaaid, Mijn hoorn in het stof laten zakken;
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Mijn gelaat is rood van het wenen, En over mijn wimpers ligt de schaduw des doods.
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
Maar omdat er geen geweld aan mijn handen kleeft, Klinkt mijn rein gebed naar omhoog:
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Aarde, houd mijn bloed niet bedekt En smoor mijn jammerklacht niet!
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Maar nog leeft mijn Getuige in de hemel, Mijn pleitbezorger in den hoge!
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Mijn jammeren dringt door tot God, Mijn oog stort tranen voor zijn aanschijn.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
O, mocht er een scheidsrechter zijn tussen den mens en God, Als tussen den mens en zijn naaste!
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Want luttel zijn de jaren, die mij nog resten, Eer ik de weg bewandel, waarlangs men niet terugkeert.
