Job 16
1 Därefter tog Job till orda och sade:
To naah Job mah,
2 Över nog har jag fått höra av sådant; usla tröstare ären I alla.
to baktih loknawk ka thaih pop parai boeh; pathloephaih lok nang thuih o, toe poek amrosakkung ah ni na oh o boih.
3 Är det nu slut på detta tal i vädret, eller eggar dig ännu något till gensvar?
Avang ai loknawk to boeng thai ai boeh maw? Tipongah maw lok pathim hanah misa na hoih o?
4 Jag kunde väl ock tala, jag såsom I; ja, jag ville att I voren i mitt ställe! Då kunde jag hopsätta ord mot eder och skaka mot eder mitt huvud till hån.
Kang doethaih ahmuen ah na oh o nahaeloe, na thuih o ih baktiah ka thuih thai toeng; lok hoi kang zoeh o thaih moe, lu kang haek o thuih thaih.
5 Med munnen kunde jag då styrka eder och med läpparnas ömkan bereda eder lindring.
Toe ka pahni hoi tacawt pathloephaih lok mah nangcae poek mongsak hanah, thapaekhaih lok ni kang thuih o han.
6 Om jag nu talar, så lindras därav ej min plåga; och tiger jag, icke släpper den mig ändå.
Lok ka thuih cadoeh, ka nathaih hoihkhang ai; lokthui ai ah ka pauep cadoeh, hoih kuehaih om ai.
7 Nej, nu har all min kraft blivit tömd; du har ju förött hela mitt hus.
Toe vaihi loe Anih mah kai angphosak boeh; ka imthung takoh boih nam rosak boeh.
8 Och att du har hemsökt mig, det gäller såsom vittnesbörd; min sjukdom får träda upp och tala mot mig.
Ka nganhin loe angcu boih boeh, nganhin angcu loe kai hnukung ah oh; kai loe ka zaek keng boeh, ka nganhin zaekhaih loe kai hnukung ah oh hanah mikhmai kangtong ah angdoet tahang.
9 I vrede söndersliter och ansätter man mig, man biter sina tänder samman emot mig; ja, min ovän vässer mot mig sina blickar.
Sithaw palungbethaih mah kai hae angsih pet pet moe, ang pacaekthlaek; haa ang kaek thuih; ka misa mah miktamai hoiah ang khet.
10 Man spärrar upp munnen mot mig, smädligt slår man mig på mina kinder; alla rota sig tillsammans emot mig.
Nihcae mah pakha ang angh o thuih; nihcae loe nawnto amkhueng o moe, khet patoekhaih hoiah tangbaeng ah ang tabaeng o.
11 Gud giver mig till pris åt orättfärdiga människor och kastar mig i de ogudaktigas händer.
Anih mah Sithaw panoek ai kaminawk ban ah ang paek moe, kahoih ai kaminawk ban ah ang vah.
12 Jag satt i god ro, då krossade han mig; han grep mig i nacken och slog mig i smulor. Han satte mig upp till ett mål för sina skott;
Kamongah ka oh naah, anih mah kai amrosak; tahnong ah ang patawnh moe, apet pat hanah ang thuek pacoengah, kah han patoep ih ahmuen maeto baktiah ang suek.
13 från alla sidor träffa mig hans pilar, han genomborrar mina njurar utan förskoning, min galla gjuter han ut på jorden.
Kalii kaat kop anih ih kaminawk mah kai ang takui o khoep moe, tahmenhaih tawn ai ah kaeng ah ang thun o; kai ih ahmuet tui to long ah ang kraih pae.
14 Han bryter ned mig med stöt på stöt, han stormar emot mig såsom en kämpe.
Anih mah ahmaa maeto pacoeng maeto angsihsak moe, misatuh kami baktiah tha hoiah ang hmang.
15 Säcktyg bär jag hopfäst över min hud, och i stoftet har jag måst sänka mitt horn,
Ka nganhin nuiah kazii to ka huih moe, kaimah ih taki to maiphu thungah ka phum.
16 Mitt anlete är glödande rött av gråt, och på mina ögonlock är dödsskugga lägrad.
Ka qah loiah ka mikhmai hae amro moe, ka miklakoek nuiah duekhaih to oh;
17 Och detta, fastän våld ej finnes i mina händer, och fastän min bön är ren!
toe ka ban ah sethaih hmuen tidoeh om ai; lawk ka thuihaih loe ciim.
18 Du jord, överskyl icke mitt blod, och låt för mitt rop ingen vilostad finnas.
Aw long, kai ih athii hae kraeng hmah; ka hanghaih lok loe natuek naah doeh anghak hmah nasoe!
19 Se, redan nu har jag i himmelen mitt vittne, och i höjden den som skall tala för mig.
Khenah, vaihi kai hnukung van ah oh, kai angdoe haih kami doeh hmuensang ah oh.
20 Mina vänner hava mig nu till sitt åtlöje, därför skådar mitt öga med tårar till Gud,
Kam puinawk mah ang pahnui o thuih, kai loe mikkhraetui hoiah ni Sithaw hmaa ah ka oh.
21 Ja, må han här skaffa rätt åt en man mot Gud och åt ett människobarn mot dess nästa.
Kami maeto mah ampui han tahmenhaih hnik pae baktih toengah, kami maeto mah Sithaw khaeah tahmenhaih na hni pae nahaeloe ka koeh.
22 Ty få äro de år som skola upprinna, innan jag vandrar den väg där jag ej mer kommer åter.
Saning akra ai ah, amlaem let han ai ih loklam to ka pazui han boeh.
