Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Na Temanni Elifas buaa sɛ,

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

“Enti onyansafoɔ de nsɛm a aba biara nni muo bɛyi nʼano anaasɛ ɔde apueeɛ mframa a emu yɛ hye bɛhyɛ nʼafuru ma?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

Ɔde nsɛm huhuo bɛdi anobaabaeɛ, aka nsɛm a ɛntu bunu biara anaa?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Wototo onyamesuro ase mmom na wosi Onyankopɔn mu ahotosoɔ ho ɛkwan.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

Wo bɔne kyerɛ wʼano deɛ ɔnka; na woafa aniteɛ tɛkrɛma.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Wo ankasa wʼano bu wo kumfɔ, ɛnyɛ me deɛ; wʼankasa wʼano di adanseɛ tia wo.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

“Wone onipa a wɔwoo wo dii ɛkan? Wɔwoo wo ansa na wɔrewo nkokoɔ?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Wotie Onyankopɔn afotuo anaa? Wo nko ara na wonim nyansa anaa?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Ɛdeɛn na wonim a, yɛnnim? Nhunumu bɛn na wowɔ a yɛnnie?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Deɛ wafu dwono ne akɔkoraa wɔ yɛn afa, wɔn a wɔanyini sene wʼagya mpo.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Onyankopɔn awerɛkyekyerɛ ne nsɛm a wɔka no brɛoo kyerɛ wo no sua ma wo anaa?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Adɛn enti na wʼakoma atwe wo korɔ adɛn enti na wʼani asɔ ogya,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

na woadane wʼabofuo agu Onyankopɔn so na woma saa nsɛm yi pue firi wʼano?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

“Ɔdasani ne hwan a ɔbɛtumi ayɛ pɛ, anaasɛ deɛ ɔbaa awo noɔ bɛn na ɔbɛtumi ayɛ ɔteneneeni?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Onyankopɔn nni ahotosoɔ wɔ nʼakronkronfoɔ mu. Ɔsorosoro mpo nnyɛ kronn wɔ nʼani so,

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

na nkantom onipa bɔnefoɔ ne omumuyɛfoɔ a ɔnom awurukasɛm sɛ nsuo.

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

“Tie me, na mɛkyerɛ wo mu; ma menka deɛ mahunu nkyerɛ wo,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

deɛ anyansafoɔ apae mu aka, a wɔamfa biribiara a wɔnya firii wɔn agyanom hɔ no ansie

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

(wɔn a wɔde asase no maa wɔn ɛberɛ a ananafoɔ biara nni hɔ):

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Omumuyɛfoɔ kɔ ahohiahia mu ne nkwanna nyinaa. Na basabasayɛni nso, wɔahyehyɛ ne mfeɛ nyinaa ama no.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Nnyegyeɛ a ɛyɛ hu hyɛ nʼasom ma; na sɛ ɛyɛ sɛ nneɛma rekɔ yie ma no a, akorɔmfoɔ to hyɛ ne so.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Ɔpa aba sɛ ɔbɛdwane afiri esum mu; wɔabɔ no ato hɔ ama akofena.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Ɔkyinkyini hwehwɛ aduane; ɔnim sɛ esum da no abɛn.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Ɔhaw ne ahoyera yi no hu; ɛhyɛ ne so sɛ ɔhene a wasiesie ne ho ama ɔko,

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

ɛfiri sɛ ɔtenetene ne nsa kyerɛ Onyankopɔn na ɔma ne ho so tia Otumfoɔ.

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

Wɔde akokyɛm a emu pi na ɛyɛ den kɔ ne so a wɔnsuro no.

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

“Ɛwom sɛ sradeɛ ama wɔn afono atotɔ na wɔn asene mu ɛnam agu mmɛbɛ deɛ,

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

nanso wɔbɛtena nkuro a aguo so na wɔatena afie a obi nte mu, afie a ɛrebubu mu.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Wɔrenkɔ so nyɛ adefoɔ bio, na wɔn ahonya rennyina, na wɔn agyapadeɛ so bɛte na ayera wɔ asase so.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Esum bɛduru wɔn; ogyaframa bɛkusa wɔn mman, na Onyankopɔn anom ahomeguo bɛsoa wɔn akɔ.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Ɛnsɛ sɛ wɔde wɔn ho to nneɛma huhuo so de daadaa wɔn ho, ɛfiri sɛ wɔrennya hwee mfiri mu.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Ansa na wɔn da bɛduru no, wɔbɛtua wɔn ka a ebi renka, na wɔn mman renyɛ frɔmfrɔm.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Wɔbɛyɛ sɛ bobedua a wɔapore so aba a ɛnnyiniiɛ, te sɛ ngo dua a ne nhyerɛnne repore gu fam.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Na abɔnefoɔ fekuo a wɔnnim Onyankopɔn no renso aba, na ogya bɛhye wɔn a wɔdɔ kɛtɛasehyɛ no ntomadan.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Wɔnyinsɛn ɔhaw na wɔwo amumuyɛ; wɔn awotwaa siesie nnaadaa.”