Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Då svarade Eliphas af Thema, och sade:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

Skall en vis man tala så i vädret, och uppfylla sin buk med väder?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

Du straffar med onyttigom ordom, och ditt tal kommer intet till gagns.

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Du hafver bortkastat räddhågan, och talar förakteliga för Gudi;

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

Ty så lärer din ondska din mun, och du hafver utvalt ena skalkatungo.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Din mun skall fördöma dig, och icke jag; dina läppar skola svara dig.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Äst du den första menniska, som född är? Äst du för all berg aflader?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Hafver du hört Guds hemliga råd? Och är sjelfva visdomen ringare än du?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Hvad vetst du, det vi icke vete? Hvad förstår du, det som icke är när oss?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Gråhårote och gamle äro när oss, som länger hafva lefvat än dine fäder.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Skulle Guds hugsvalelse så ringa aktas för dig? Men du hafver något hemligit stycke när dig.

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Hvad tager ditt hjerta före? Hvi ser du så stolt ut?

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

Hvi sätter ditt sinne sig emot Gud, att du låter sådana ord gå af dinom mun?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Hvad är en menniska, att hon skulle vara ren; och att han skulle vara rättfärdig, som af qvinno född är?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Si, ibland hans helga är ingen ostraffelig, och himlarna äro icke rene för honom.

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Huru mycket mer menniskan, som är stygg och ond; den der orättfärdighetena dricker såsom vatten?

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

Jag vill visa dig det, hör mig; jag vill förtälja dig, hvad jag sett hafver;

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

Hvad de vise sagt hafva, och för deras fader icke hafver fördoldt varit;

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

Hvilkom allena landet gifvet är, så att ingen främmande må gå ibland dem.

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

En ogudaktig bäfvar i alla sina lifsdagar, och enom tyrann är hans åratal fördoldt.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Hvad han hörer, det förskräcker honom; och ändå att frid är, så hafver han dock den sorg, att han skall förderfvas.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Han tror icke, att han skall kunna undfly olyckona, och förmodar sig alltid svärdet.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

När han far ut hit och dit efter sin näring, så tycker honom att hans olyckos tid är för handene.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Ångest och nöd förskräcka honom, och slå honom ned, såsom en Konung med enom här;

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Ty han hafver utsträckt sina hand emot Gud, och emot den Allsmägtiga förstärkt sig.

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

Han löper med hufvudet emot honom, och står halsstyf emot honom.

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

Han hafver upphäfvit sig emot honom, och satt sig hårdt emot honom.

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

Men han skall bo i nederslagna städer, der inga hus äro; utan ligga i enom hop.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Han skall icke varda rik, och hans gods skall icke förökas; och skall icke utspridas i landena.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Han skall icke undfly olycko; eldslågen skall förtorka hans grenar; och skall varda borttagen af hans muns anda.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Han är så bedragen, att han icke tror att det skall varda värre med honom.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Han får en ända, när honom obeqvämt är; och hans gren skall icke grönskas.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Han varder afhemtad såsom en omogen drufva af vinträt, och såsom ett oljoträ bortfaller sitt blomster.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Ty de skrymtares församling skall blifva ensam, och elden skall förtära hans hus, som gåfvor tager.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Han anar olycko, och föder vedermödo; och deras buk bär list fram.