Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Potem je odgovoril Elifáz Temánec in rekel:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

»Mar naj moder človek izreka prazno znanje in svoj trebuh napolnjuje z vzhodnikom?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

Mar naj razpravlja z nekoristnim govorjenjem? Ali z govori, s katerimi ne more storiti ničesar dobrega?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Da, ti zametuješ strah in zadržuješ molitev pred Bogom.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

Kajti tvoja usta izrekajo tvojo krivičnost in ti izbiraš jezik prebrisanega.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Tvoja lastna usta te obsojajo in ne jaz. Da, tvoje lastne ustnice pričujejo zoper tebe.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Mar si ti prvi človek, ki je bil rojen? Ali si bil narejen pred hribi?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Mar si slišal Božjo skrivnost? In ali sebi zadržuješ modrost?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Kaj ti veš, kar mi ne vemo? Kaj razumeš, česar ni v nas?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Z nami so sivolasi in zelo stari možje, precej starejši od tvojega očeta.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Ali so Božje tolažbe zate majhne? Je s teboj kakršnakoli skrita stvar?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Zakaj te tvoje srce odnaša? In ob čem tvoje oči mežikajo,

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

da svojega duha obračaš zoper Boga in takšnim besedam dopuščaš iziti iz svojih ust?

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Kaj je človek, da bi bil čist? In ta, ki je rojen iz ženske, da bi bil pravičen?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

Glej, zaupanja ne polaga v svoje svete. Da, nebo ni čisto v njegovem pogledu.

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

Kako mnogo bolj gnusen in umazan je človek, ki pije krivičnost kakor vodo?

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

Pokazal ti bom, poslušaj me. To, kar sem videl, bom oznanil.

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

To, kar so modri možje povedali od svojih očetov in tega niso skrili,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

katerim samim je bila dana zemlja in noben tujec ni šel med njimi.

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Zloben človek se muči z bolečino vse svoje dni in število let je skrito zatiralcu.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

Grozen zvok je v njegovih ušesih. V uspevanju bo nadenj prišel uničevalec.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Ne verjame, da se bo vrnil iz teme in meč čaka nanj.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Naokoli tava za kruhom, rekoč: ›Kje je?‹ Ve, da je ob njegovi roki pripravljen dan teme.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Stiska in tesnoba ga bosta preplašili. Prevladali bosta zoper njega kakor kralj, pripravljen na bitko.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

Kajti svojo roko izteguje zoper Boga in se krepi zoper Vsemogočnega.

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

On steče nadenj, celó na njegov vrat, na debele izbokline njegovih ščitov,

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

ker svoj obraz pokriva s svojo mastnostjo in na svojih ledjih nabira sloje tolšče.

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

Prebiva v zapuščenih mestih in hišah, ki jih noben človek ne naseljuje, ki so pripravljene, da postanejo ruševine.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Ne bo bogat, niti se ne bo njegovo imetje nadaljevalo, niti svoje popolnosti na zemlji ne bo podaljšal.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Iz teme ne bo odšel. Plamen bo posušil njegove mladike in z dihom svojih ust bo odšel proč.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Kdor je zaveden naj ne zaupa v ničnost, kajti ničnost bo njegovo povračilo.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Dovršeno bo pred njegovim časom in njegova veja ne bo zelena.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Svoje nezrelo grozdje bo otresel kakor trta in svoj cvet bo odvrgel kakor oljka.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Kajti skupnost hinavcev bo zapuščena in ogenj bo použil šotore podkupovanja.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Spočenjajo vragolijo in rodijo ničnost in njihov trebuh pripravlja prevaro.«