Job 15

1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:

Då tok Elifaz frå Teman til ords og sagde:

2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?

«Kjem svar i vind og ver frå vismann? Fyller han barmen sin med storm?

3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?

Vil han med ugangstale lasta? Med ord som nyttelause er?

4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.

Otten for Gud den bryt du ned og skjeplar andakt for Guds åsyn.

5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.

For syndi styrer munnen din; du talar som dei falske talar.

6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.

Din munn deg dømer, ikkje eg; og dine lippor vitnar mot deg.

7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?

Vart fyrst av menneskje du fødd? Vert fyre haugarne du avla?

8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?

Var du i Guds rådleggjing med? Og fekk du visdom til deg rana?

9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?

Kva veit du som me ikkje veit? Kva skynar du som me ei kjenner?

10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.

Gråhærd og gamling er hjå oss; han eldre er enn jamvel far din.

11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?

Er trøyst frå Gud det altfor ring? Vanvyrder du eit rolegt ord?

12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,

Kvi let du hugen eggja deg? Kvi let du auga rulla vilt?

13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?

For imot Gud din harm du snur og let or munnen ordi strøyma.

14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?

Kor kann vel mannen vera rein? Og kvinnefødde hava rett?

15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;

På sine heilage han lit ei; for honom er’kje himmeln rein,

16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!

langt mindre då ein styggeting, ein mann som urett drikk som med vatn.

17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,

Eg vil deg læra; høyr på meg! Det som eg såg, vil eg deg melda,

18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,

det som vismenner segja kann, og ei hev dult frå sine feder,

19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:

dei som åleine landet åtte, og ingen framand kom bland deim.

20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.

Den vonde stødt i uro liver, for valdsmann gøymt er fåe år.

21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.

I øyro rædsletonar ljomar; fyrr han veit av, kjem tynaren.

22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.

Han trur’kje han kann fly frå myrkret; han venta lyt det kvasse sverd.

23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.

Han leitar etter brød: Kvar er det? Han veit, ein myrk dag er for hand.

24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.

Naud, trengsla skræmer, tyngjer honom, liksom ein konge budd til strid.

25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;

For imot Gud han lyfte handi og våga tråssa Allvalds-Gud,

26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;

han storma fram med nakken lyft, med vern utav skjold-ryggjer sterke;

27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;

han dekte andlitet med feitt og gjorde sine lender feite.

28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.

Han budde i bannstøytte byar, i hus som ingen burde bu i, men til grushaugar etla var.

29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.

Han vart’kje rik, hans gods kverv burt, hans grøda luter ei mot jordi.

30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.

Han kann’kje koma undan myrkret. Hans greiner turkast burt i hiten, og han kjem burt ved hans munns ande.

31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.

Trur han på fåfengd, vert han narra, og berre fåfengd haustar han.

32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.

Fyrr dagen kjem, då vert det uppfyllt, hans palmegreiner grønkar ikkje.

33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.

Lik vinstokk misser han si druva, spiller sin blom som oljetreet.

34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.

Ein syndarflokk set ingi frukt, og elden øyder mute- tjeldi.

35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.

Dei avlar møda, føder tjon, og svik i fanget sitt dei nører.»