Job 15
1 Därefter tog Elifas från Teman till orda och sade:
Felelt a Témánbeli Elífáz s mondta:
2 Skall en vis man tala så i vädret och fylla upp sitt bröst med östanvind?
Vajon bölcs felel-e szeles tudással s megtölti-e keleti széllel belsejét –
3 Skall han försvara sin sak med haltlöst tal, med ord som ingenting bevisa?
bizonyítgatva mitsem érő beszéddel és szavakkal, melyekkel nem használ.
4 Än mer, du gör gudsfruktan om intet och kommer med klagolåt inför Gud.
Te az Isten félelmét is megbontod, csökkented az imaszót Isten előtt.
5 Ty din ondska lägger dig orden i munnen, och ditt behag står till illfundigt tal.
Mert bűnöd tanítja szájadat s a ravaszok nyelvét választod.
6 Så dömes du nu skyldig av din mun, ej av mig, dina egna läppar vittna emot dig.
Szájad ítél el téged s nem én, s ajkaid vallanak ellened.
7 Var du den första människa som föddes, och fick du liv, förrän höjderna funnos?
Elsőnek születtél-e az emberek közt a a halmoknál előbb létesültél?
8 Blev du åhörare i Guds hemliga råd och fick så visheten i ditt våld?
Isten tanácsában hallottál-e valamit és csentél magadnak bölcsességet?
9 Vad vet du då, som vi icke veta? Vad förstår du, som ej är oss kunnigt?
Mit tudsz te, mit mi nem tudunk, mit értesz, a mi nem volna mi nálunk?
10 Gråhårsman och åldring finnes också bland oss, ja, en som övergår din fader i ålder.
Vén is, aggastyán is van közöttünk, napokra apádnál korosabb.
11 Försmår du den tröst som Gud har att bjuda, och det ord som i saktmod talas med dig?
Kevés-e neked Isten vigasztalása s az ige, mely csínján bánt veled?
12 Vart föres du hän av ditt sinne, och varför välva dina ögon så,
Mit ragad el téged szíved, és mit integetnek szemeid,
13 i det du vänder ditt raseri mot Gud och öser ut ord ur din mun?
hogy Isten ellen fordítod indulatodat és szájadból kibocsátasz szavakat?
14 Vad är en människa, att hon skulle vara ren? Vad en av kvinna född, att han skulle vara rättfärdig?
Mi a halandó, hogy tiszta legyen, s hogy igaz legyen asszony szülöttje?
15 Se, ej ens på sina heliga kan han förlita sig, och himlarna äro icke rena inför hans ögon;
Lám, szentjeiben nem hisz, az egek sem tiszták szemeiben;
16 huru mycket mindre då den som är ond och fördärvad, den man som läskar sig med orättfärdighet såsom med vatten!
hát még az utálatos és megromlott, az ember, ki mint vizet issza a jogtalanságot.
17 Jag vill kungöra dig något, så hör nu mig; det som jag har skådat vill jag förtälja,
Hadd oktatlak, hallgass reám, s a mit láttam, hadd beszélem el;
18 vad visa män hava gjort kunnigt, lagt fram såsom ett arv ifrån sina fäder,
a mit hirdetnek bölcsek, és nem titkolták el őseik részéről –
19 ifrån dem som allena fingo landet till gåva, och bland vilka ingen främling ännu hade trängt in:
nekik egyedül adatott az ország, s idegen nem járt közöttük:
20 Den ogudaktige har ångest i alla sina dagar, under de år, helt få, som beskäras en våldsverkare.
A gonosznak minden napjaiban kínlódik ő, s az évek száma alatt, melyek fentartvák az erőszakosnak.
21 Skräckröster ljuda i hans öron; när han är som tryggast, kommer förhärjaren över honom.
Rettegések hangja a fülében: békében jön reá pusztító.
22 Han har intet hopp om räddning ur mörkret, ty svärdet lurar på honom.
Nem hiszi, hogy visszatér a sötétségből, ki van szemelve a kard számára.
23 Såsom flykting söker han sitt bröd: var är det? Han förnimmer att mörkrets dag är för handen.
Bolyong ő kenyér után, hol van; tudja, hogy készen áll oldalán a sötétség napja.
24 Ångest och trångmål förskräcka honom, han nedslås av dem såsom av en stridsrustad konung.
Ijesztik őt szükség és szorongás, megragadja őt mint csatára kész király.
25 Ty mot Gud räckte han ut sin hand, och mot den Allsmäktige förhävde han sig;
Mert Isten ellen nyújtotta ki kezét a Mindenható ellen hősködik;
26 han stormade mot honom med trotsig hals, med sina sköldars ryggar i sluten hop;
nyakkal szalad ellene, pajzsainak vastag dudoraival.
27 han höljde sitt ansikte med fetma och samlade hull på sin länd;
Mert arczát befödte zsírjával s hájat szerzett ágyékára.
28 han bosatte sig i städer, dömda till förstöring, i hus som ej fingo bebos, ty till stenhopar voro de bestämda.
Letelepült megsemmisített városokban, házakban, melyeket nem laknak, melyek rendelve vannak kőhalmoknak.
29 Därför bliver han ej rik, och hans gods består ej, hans skördar luta ej tunga mot jorden.
Nem gazdagszik meg, nem áll fönn a vagyona, nem hajlik a földre szerzeménye;
30 Han kan icke undslippa mörkret; hans telningar skola förtorka av hetta, och själv skall han förgås genom Guds muns anda.
nem térhet ki a sötétség elől, csemetéjét láng szárítja el s eltűnik – az ő szája leheletétől.
31 I sin förvillelse må han ej lita på vad fåfängligt är, ty fåfänglighet måste bliva hans lön.
Ne higyjen a semmiségben, a ki megtévedett, mert semmiség lesz, a mit cserébe kap.
32 I förtid skall hans mått varda fyllt, och hans krona skall ej grönska mer.
Mielőtt itt volna a napja, beteljesedik, s pálmaága nem zöldellő.
33 Han bliver lik ett vinträd som i förtid mister sina druvor, lik ett olivträd som fäller sina blommor.
Mint szőlőtő elvetéli egresét, s mint olajfa hullatja el virágát.
34 Ty den gudlöses hus förbliver ofruktsamt, såsom eld förtär hyddor där mutor tagas.
Mert az istentelennek községe meddő, és tűz emészti a megvesztegetés sátrait:
35 Man går havande med olycka och föder fördärv; den livsfrukt man alstrar är ett sviket hopp.
bajt fogannak és jogtalanságot szülnek, és belsejük csalárdságot készít.
