Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
“Ko e tangata kuo fanauʻi ʻe he fefine, ʻoku siʻi pe hono ngaahi ʻaho, pea fonu ʻi he mamahi.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
ʻOku tupu hake ia ʻo hangē ko e fisiʻi ʻakau, pea tuʻusi hifo: ʻoku puna foki ia ʻo hangē ko e ʻatā, ʻo ʻikai nofomaʻu.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Pea ʻoku ke fofonga ʻa ki ha taha pehē, mo ke ʻomi au ke fakamaau mo koe?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Ko hai te ne faʻa ʻomi ʻae maʻa mei he taʻemaʻa? ʻIkai ha taha.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
He kuo tukupau hono ngaahi ʻaho, ko e lau ʻo hono ngaahi māhina ʻoku ʻiate koe, kuo ke tuʻutuʻu ni hono fakangatangata ʻe ʻikai te ne toloiʻi;
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
“Afe atu meiate ia, ka ne mālōlō, kaeʻoua ke ne fakakakato hono ʻaho ʻo hangē ha ngāue unga.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
He ʻoku ʻamanaki ki he ʻakau, ʻo kapau ʻe tā hifo ia, ki heʻene toe tupu hake, pea ʻe ʻikai ʻosi hono huli ʻo ia.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Neongo ʻae fakaʻaʻau ke motuʻa hono aka ʻi he kelekele, pea mate hono sino ʻi he efu;
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Ka ʻi he nanamu ʻoe vai ʻe toe tupu ia, ʻo tupu ai ʻae ngaahi vaʻa ʻo hangē ha ʻakau.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Ka ʻoku mate pē ʻae tangata, ʻo fakaʻaʻau ke ʻosi: ʻio, ʻoku fononga ʻae tangata, pea kofaʻā ia?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
ʻO hangē ʻoku mole ʻae ngaahi vai mei he tahi, pea matuʻu ʻo mōmoa ʻae ngaahi vaitafe:
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
ʻOku pehē ʻoku tokoto hifo ʻae tangata, pea ʻikai toetuʻu: ʻe ʻikai te nau ʻa pē tuʻu mei heʻenau mohe, kaeʻoua ke mole ʻae ngaahi langi.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
“Taumaiā te ke fufū au ʻi he faʻitoka, ʻo ke fakafufū au, kaeʻoua ke mole atu ho houhau, mo ke kotofa hoku ʻaho, ʻo manatuʻi au. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Kapau ʻe mate ʻae tangata, ʻe toe moʻui ia? Ko e ngaahi ʻaho kotoa pē kuo kotofa kiate au te u tatali ai, kaeʻoua ke hoko hoku liliu.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Te ke ui, pea te u talia koe: he te ke holi ki he ngāue ʻa ho nima.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Ka ko eni, kuo ke lau ʻeku ngaahi laka: ʻikai ʻoku ke vakai ki heʻeku angahala?
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Kuo fakamaʻu ʻeku kovi ʻi ha tangai, pea ʻoku ke tuitui ai ʻeku hia.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
“ʻO hangē ʻoku fakaʻaʻau ʻo ngata ʻae moʻunga kuo tō, pea ʻoku hiki ʻae fuʻu maka mei hono potu.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
ʻO hangē ʻoku holo ʻe he vai ʻae ngaahi maka: pea tāfea ʻo mole ʻae ngaahi meʻa ʻoku tupu ʻi he kelekele ʻoe fonua; ʻoku pehē hoʻo fakaʻauha ʻae ʻamanaki ʻae tangata.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
ʻOku ke mālohi maʻuaipē kiate ia, pea ʻoku mole ia: ʻoku ke liliu hono mata mo ke fekau ia ke ʻalu.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
ʻOku hoko ʻo ongoongo hono ngaahi foha, ka ʻoku ʻikai te ne ʻilo; pea ʻoku fakavaivai hifo ʻakinautolu, ka ʻoku ʻikai te ne mamata ai.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Ka ko hono kakano ʻoku ʻiate ia ʻe langa, pea ʻe mamahi mo hono laumālie ʻi loto ʻiate ia.”
