Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Menniskan, af qvinno född, lefver en liten tid, och är full med orolighet;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Växer upp som ett blomster, och faller af; flyr bort som en skugge, och blifver icke.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Och öfver en sådana upplåter du din ögon, och drager mig för dig i rätten.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Ho vill finna en renan när dem, der ingen ren är?

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Han hafver sin förelagda tid; hans månaders tal är när dig; du hafver satt honom ett mål före, derutöfver varder han icke gångandes.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Gack ifrå honom, att han må hvilas, så länge hans tid kommer, den han såsom en dagakarl bidar efter.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Ett trä hafver hopp, om det än är afhugget, att det skall åter förvandla sig, och dess telningar vända icke igen.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Ändock dess rot föråldras i jordene, och stubben dör i mullene;

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Så grönskas han dock åter af vattnets lukt, och växer lika som han plantad vore.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Men hvar är en menniska, då hon död, förgången och borto är?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Såsom ett vatten löper utur en sjö, och såsom en bäck utlöper och förtorkas;

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Så är en menniska, då hon lägges ned, och varder intet uppståndandes, och varder intet uppvaknandes, så länge himmelen varar, och varder icke uppväckt af sinom sömn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Ack! att du fördolde mig i helvete, och fördolde mig, så länge din vrede afgår, och satte mig ett mål, att du ville tänka uppå mig. (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Menar du, att en död menniska skall åter lefva igen? Jag förbidar dagliga, medan jag strider, tilldess min förvandling kommer;

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Att du ville kalla mig, och jag måtte svara dig; och du ville icke förkasta ditt handaverk:

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Ty du hafver allaredo talt min tren; men akta dock icke uppå mina synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Min öfverträdelse hafver du förseglat uti ett knippe, och sammanfattat mina missgerning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Förfaller dock ett berg, och förgås, och en klippa går af sitt rum;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Vattnet sköljer stenarna bort, och floden förer jordena bort; men menniskones hopp är förloradt.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Ty du stöter henne platt omkull, så att hon förgås; du förvandlar hennes väsende, och låter henne fara.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Äro hennes barn i äro, det vet hon icke; eller om de äro föraktelige, det förnimmer hon intet.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Medan hon är i köttena, måste hon hafva sveda; och medan hennes själ är än när henne, måste hon lida vedermödo.