Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

En cuanto al hombre, hijo de mujer, sus días son cortos y llenos de problemas.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Sale como una flor, y es cortado; sale volando como una sombra, y nunca más se ve.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

¿Es en uno como este que tus ojos están fijos, con el propósito de juzgarlo?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Quién podrá sacar algo limpio de un impuro! Nadie!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Si sus días están ordenados, y tienes conocimiento del número de sus meses, habiéndole dado un límite fijo más allá del cual no puede ir;

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Deja que tus ojos se aparten de él, y quita tu mano de él, para que pueda tener placer al final de su día, como un sirviente que trabaja para el pago.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Porque hay esperanza de un árbol; si se corta, volverá a retoñar, y sus ramas no llegarán a su fin.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Aunque su raíz puede ser vieja en la tierra, y su extremo cortado puede estar muerto en el polvo;

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Aun así, con el olor del agua, hará brotes y pondrá ramas como una planta joven.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Pero el hombre llega a su muerte y se va: abandona su espíritu, ¿y dónde está?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Las aguas salen de un estanque, y un río se convierte en desecho y seco;

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Entonces el hombre baja al sepulcro y no vuelve: hasta que los cielos se acaban, no estarán despiertos ni saldrán de su sueño.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

¡Si solo me mantuvieras a salvo en el sepulcro, poniéndome en un lugar secreto hasta que tu ira haya pasado, dándome un tiempo fijo para que pueda volver a tu memoria otra vez! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Si la muerte se lleva a un hombre, ¿volverá a la vida? Todos los días de mi problema estaría esperando, hasta que llegara el momento de mi cambio.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Al sonido de tu voz daría una respuesta, eres aficionado a la obra de tus manos.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Porque ahora mis pasos están numerados por ti, y mi pecado no es pasado por alto.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Mi maldad está sellada en una bolsa, y cosida mi iniquidad.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Pero verdaderamente una montaña que cae se convierte en polvo, y una roca se mueve de su lugar;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Las piedras son desgastadas por la fuerza de las aguas; el polvo de la tierra es arrastrado por su desbordamiento, y así pones fin a la esperanza del hombre.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Prevaleces sobre el siempre, y él se va; Su rostro se cambia en la muerte, y lo envías lejos.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Sus hijos reciben honra, y él no tiene conocimiento de ello; son humillados, pero él no es consciente de ello.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Ciertamente su carne sobre él tiene dolor, y su alma está lamentándose.