Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

“Mutum haihuwar mace kwanakinsa kaɗan ne, kuma cike da wahala.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Yana tasowa kamar fure yana kuma shuɗewa; kamar inuwa, ba ya daɗewa.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Za ka zura ido a kan irin wannan ne? Za ka kawo shi gaba don ka yi masa shari’a?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Wane ne zai iya kawo abin da yake da tsarki daga cikin abu marar tsarki? Babu!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

An lissafta kwanakin mutum; ka riga ka ɗibar masa watanni, ka yi masa iyaka, ba zai iya wuce iyakar ba.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Saboda haka ka kawar da kanka daga gare shi, ka rabu da shi har sai ya cika lokacinsa kamar mutumin da aka ɗauki hayarsa.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

“Aƙalla itace yana da bege. In an sare shi, zai sāke tsira, zai tohu da kyau.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Ko da jijiyoyin itacen sun tsufa a cikin ƙasa kuma kututturensa ya mutu a cikin ƙasa.

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

Daga ya ji ƙanshin ruwa zai tohu yă yi tsiro kamar shuka.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Amma mutum yana mutuwa a bizne shi; daga ya ja numfashinsa na ƙarshe, shi ke nan.

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Kamar yadda ruwa yake bushewa a teku ko a gaɓar rafi sai wurin yă bushe,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

haka mutum zai kwanta ba zai tashi ba; har sai duniya ta shuɗe mutane ba za su farka ba, ba za su tashi daga barcinsu ba.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

“Da ma za ka ɓoye ni a cikin kabari ka ɓoye ni har sai fushinka ya wuce! In da za ka keɓe mini lokaci sa’an nan ka tuna da ni! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

In mutum ya mutu, ko zai sāke rayuwa? In haka ne zan daure kwanakin da nake shan wahala har su wuce.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Za ka kira zan kuwa amsa maka; za ka yi marmarin abin da hannunka ya halitta.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Ba shakka a lokacin ne za ka lura da matakaina amma ba za ka kula da zunubaina ba.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Za a daure laifofina a cikin jaka; za ka rufe zunubaina.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

“Amma kamar yadda manyan duwatsu suke fāɗuwa su farfashe su kuma gusa daga wurarensu,

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

yadda ruwa yakan zaizaye duwatsu ruwa mai ƙarfi kuma yă kwashe turɓayar ƙasa, haka kake barin mutum ba bege.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Ka sha ƙarfinsa gaba ɗaya, sai ya ɓace, ka sauya yanayinsa ka kuma kore shi.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Ko an martaba’ya’yansa maza, ba zai sani ba; Ko an wulaƙanta su, ba zai gani ba.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Zafin jikinsa kaɗai yake ji yana kuka wa kansa ne kaɗai.”