Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Lòm ki fèt de fanm gen vi kout ki plen traka.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
Tankou yon flè, li parèt e li fennen. Anplis, li sove ale kon lonbraj. Li pa dire.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Èske Ou ouvri zye Ou sou li pou mennen li an jijman avèk W?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Se kilès ki kab fè pwòp sa ki pa pwòp? Pèsòn!
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Konsi fòs jou li yo avèk Ou, fòs mwa li yo avèk Ou. Ou te etabli limit li ke li p ap kab depase.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Retire zye Ou sou li pou l kab pran repò, jiskaske li kab konplete jou li yo, kon yon ouvriye jounalye.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
Gen espwa pou yon pyebwa lè l koupe, li kab boujonnen ankò, nouvo boujon yo kab reyisi.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Malgre rasin li yo vin vye nan tè a, e chouk li mouri nan tè sèch,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
fè rive yon gout dlo, e li va pete pouse boujon yo kon yon plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
Men lòm mouri pou kouche plat. Lòm mouri e kibò li ye?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Tankou dlo lanmè fè vapè monte e rivyè a vin sèch,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
konsa lòm kouche, e li pa leve ankò. Jiskaske syèl yo vin disparèt, li p ap reveye, ni leve ankò.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
O ke ou ta kapab kache mwen nan sejou lanmò an, pou ou ta kapab fè m kache jiskaske chalè Ou retounen kote Ou! Ke Ou ta fikse yon limit pou mwen, e sonje m! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
Si yon nonm mouri, èske li va leve ankò? Pou tout jou a lit mwen yo, mwen ta tann jiskaske lè rive pou yo lage m.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Ou ta rele e mwen ta reponn Ou; Konsa, Ou ta anvi anpil zèv men Ou yo.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
Paske koulye a, ou konte tout pa mwen fè yo. Èske Ou pa swiv peche m yo?
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Transgresyon mwen yo sele nèt nan yon sachè Konsa, Ou vlope tout inikite m yo.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
Men mòn nan kap tonbe pa mòso pa fè anyen; wòch la ap kite plas li.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
Dlo a epwize wòch yo, gran fòs li lave pousyè tè a. Se konsa Ou detwi espwa a lòm.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Ou vin fè l soumèt nèt pou tout tan, e li pati; Ou chanje aparans li, e voye l ale.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
Fis li yo vin resevwa lonè, men li menm pa konnen sa; oswa fis li yo vin pa anyen, men li pa apèsi sa.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Men kò l fè mal; epi li fè dèy sèlman pou pwòp tèt li.
