Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

L’Homme, né de la femme, n’a que peu de jours à vivre, et il est rassasié de troubles.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Comme la fleur, il pousse et se flétrit; il fuit comme l’ombre et n’a point de durée.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Et c’est sur cet être que tu as les yeux ouverts! Moi-même, tu me forces à comparaître en justice avec toi!

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Qui donc pourrait tirer quelque chose de pur de ce qui est impur? Pas un!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Puisque ses jours sont mesurés, que tu connais le compte de ses mois, et que tu lui as imposé des limites qu’il ne saurait dépasser,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

détourne ton attention de lui: qu’il ait un peu de répit pendant qu’il remplit sa journée comme un mercenaire!

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Car pour l’arbre, il est encore de l’espoir; si on le coupe il peut repousser, les rejetons ne lui manquent pas.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Dût sa racine vieillir dans la terre et son tronc mourir dans le sol,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

il suffit qu’il sente l’eau pour reverdir et produire un branchage, comme s’il était nouvellement planté.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mais l’homme meurt et s’évanouit, le mortel expire: où est-il alors?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Les eaux s’échappent du fond du lac, le fleuve tarit et se dessèche.

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

De même, les humains se couchent pour ne plus se relever; tant que dureront les cieux, ils ne se réveilleront ni ne secoueront leur sommeil.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Ah! Qu’il te plaise de m’enfermer dans le Cheol, de me mettre à l’abri jusqu’à ce que ta colère soit passée, de me fixer un terme où tu te ressouviendrais de moi! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Lorsque l’homme meurt, revivra-t-il? S’Il en était ainsi, tout le long de ma pénible corvée, je nourrirais de l’espoir, jusqu’à ce qu’on vienne me relever de ma faction.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Tu m’appellerais et moi je répondrais; tu témoignerais de l’affection pour l’œuvre de tes mains.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Au lieu de compter comme à présent chacun de mes pas, tu cesserais de surveiller mes fautes.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Mes péchés sont scellés dans un faisceau; tu as mis ton cachet sur mes manquements.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Or, une montagne qui s’écroule se réduit en poussière, et le rocher est déraciné de sa base.

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Les eaux finissent par user les pierres; leurs flots entraînent la poussière du sol: de même, tu ruines l’espoir de l’homme.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Tu l’empoignes à jamais et il disparaît; tu déformes sa • figure et le rejettes.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Que ses enfants s’élèvent, il n’en sait rien; qu’ils soient abaissés, il n’en a pas connaissance.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Mais c’est pour lui seul que sa chair souffre; c’est pour lui seul que son âme est en deuil.