Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

L’homme né de femme est de peu de jours et rassasié de trouble;

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Il sort comme une fleur, et il est fauché; il s’enfuit comme une ombre, et il ne dure pas.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Pourtant, sur lui tu ouvres tes yeux, et tu me fais venir en jugement avec toi!

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Qui est-ce qui tirera de l’impur un [homme] pur? Pas un!

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Si ses jours sont déterminés, si le nombre de ses mois est par-devers toi, si tu lui as posé ses limites, qu’il ne doit pas dépasser,

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Détourne de lui ton regard, et il aura du repos, jusqu’à ce que, comme un mercenaire, il achève sa journée;

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Car il y a de l’espoir pour un arbre: s’il est coupé, il repoussera encore, et ses rejetons ne cesseront pas.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Si sa racine vieillit dans la terre, et si son tronc meurt dans la poussière,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

À l’odeur de l’eau il poussera, et il fera des branches comme un jeune plant;

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Mais l’homme meurt et gît là; l’homme expire, et où est-il?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Les eaux s’en vont du lac; et la rivière tarit et sèche:

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Ainsi l’homme se couche et ne se relève pas: jusqu’à ce qu’il n’y ait plus de cieux, ils ne s’éveillent pas, et ils ne se réveillent pas de leur sommeil.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Oh! si tu voulais me cacher dans le shéol, me tenir caché jusqu’à ce que ta colère se détourne, me fixer un temps arrêté, et puis te souvenir de moi, – (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

(Si un homme meurt, revivra-t-il?) tous les jours de ma détresse, j’attendrais jusqu’à ce que mon état vienne à changer:

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Tu appellerais, et moi je te répondrais; ton désir serait tourné vers l’œuvre de tes mains;

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Car maintenant tu comptes mes pas: ne veilles-tu pas sur mon péché?

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Ma transgression est scellée dans un sac, et [dans tes pensées] tu ajoutes à mon iniquité.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Mais une montagne qui s’éboule est réduite en poussière, et le rocher est transporté de son lieu;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Les eaux usent les pierres, leur débordement emporte la poussière de la terre: ainsi tu fais périr l’espoir de l’homme.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Tu le domines pour toujours, et il s’en va; tu changes sa face, et tu le renvoies.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Ses fils sont honorés, et il ne le sait pas; ils sont abaissés, et il ne s’en aperçoit pas.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

Sa chair ne souffre que pour lui-même, et son âme ne mène deuil que sur lui-même.