Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man, who is born of woman, lives only a few days and is full of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
He sprouts from the ground like a flower and is cut down; he flees like a shadow and does not last.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Do you look at any of these? Do you bring me into judgment with you?
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can bring something clean out of something unclean? No one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Man's days are determined. The number of his months is with you; you have appointed his limits that he cannot pass.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look away from him that he may rest, so that he may enjoy his day like a hired man if he can do so.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
There can be hope for a tree; if it is cut down, it might sprout again, so that its tender stalk does not disappear.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Though its root grows old in the earth, and its stump dies in the ground,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
yet even if it only smells water, it will bud and send out branches like a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But man dies; he becomes weak; indeed, man stops breathing, and then where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
As water disappears from a lake, and as a river loses water and dries up,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
so people lie down and do not rise again. Until the heavens are no more, they will not awake nor be roused out of their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Oh, that you would hide me away in Sheol away from troubles, and that you would keep me in private until your wrath is over, that you would set me a fixed time to stay there and then call me to mind! (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man dies, will he live again? If so, I would wish to wait all my weary time there until my release should come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
You would call, and I would answer you. You would have a desire for the work of your hands.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
You would number and care for my footsteps; you would not keep track of my sin.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
My transgression would be sealed up in a bag; you would cover up my iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
But even mountains fall and come to nothing; even rocks are moved out of their place;
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
the waters wear down the stones; their flooding washes away the dust of the earth. Like this, you destroy the hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
You always defeat him, and he passes away; you change his face and send him away to die.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
If his sons are honored, he does not know it; and if they are brought low, he does not see it.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
He feels only the pain of his own body, and he mourns for himself.
