Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
“Man, born of woman! Of few days, and full of trouble!
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
As a flower he has gone forth, and is cut off, And he flees as a shadow and does not stand.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
Also—on this You have opened Your eyes, and bring me into judgment with You.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who gives a clean thing out of an unclean? Not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
If his days are determined, The number of his months [are] with You, You have made his limit, And he does not pass over;
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Look away from off him that he may cease, Until he enjoy as a hired worker his day.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
For there is hope for a tree, if it is cut down, That it changes again, That its tender branch does not cease.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
If its root becomes old in the earth, And its stem dies in the dust,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
From the fragrance of water it flourishes, And has made a crop as a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
And a man dies, and becomes weak, And man expires, and where [is] he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
Waters have gone away from a sea, And a river becomes waste and dry.
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
And man has lain down, and does not rise, Until the wearing out of the heavens they do not awaken, Nor are roused from their sleep.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
O that You would conceal me in Sheol, Hide me until the turning of Your anger, Set a limit for me, and remember me. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man dies—does he revive? All [the] days of my warfare I wait, until my change comes.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
You call, and I answer You; To the work of Your hands You have desire.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But now, You number my steps, You do not watch over my sin.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
My transgression [is] sealed up in a bag, and You sew up my iniquity.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
And yet, a falling mountain wastes away, and a rock is removed from its place.
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
Waters have worn away stones, Their outpourings wash away the dust of earth, And You have destroyed the hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
You prevail [over] him forever, and he goes, He is changing his countenance, And You send him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
His sons are honored, and he does not know; And they are little, and he does not attend to them.
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
Only—his flesh is pained for him, And his soul mourns for him.”
