Job 14
1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;
Man that is borne of woman, is of short continuance, and full of trouble.
2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.
He shooteth foorth as a flowre, and is cut downe: he vanisheth also as a shadowe, and continueth not.
3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.
And yet thou openest thine eyes vpon such one, and causest me to enter into iudgement with thee.
4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.
Who can bring a cleane thing out of filthinesse? there is not one.
5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,
Are not his dayes determined? the nober of his moneths are with thee: thou hast appointed his boundes, which he can not passe.
6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.
Turne from him that he may cease vntill his desired day, as an hyreling.
7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.
For there is hope of a tree, if it bee cut downe, that it will yet sproute, and the branches thereof will not cease.
8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,
Though the roote of it waxe olde in the earth, and the stocke thereof be dead in ye ground,
9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.
Yet by the sent of water it will bud, and bring foorth boughes like a plant.
10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?
But man is sicke, and dyeth, and man perisheth, and where is he?
11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,
As the waters passe from the sea, and as the flood decayeth and dryeth vp,
12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.
So man sleepeth and riseth not: for hee shall not wake againe, nor be raised from his sleepe till the heauen be no more.
13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)
Oh that thou wouldest hide me in the graue, and keepe me secret, vntill thy wrath were past, and wouldest giue me terme, and remember me. (Sheol h7585)
14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.
If a man die, shall he liue againe? All the dayes of mine appointed time will I waite, till my changing shall come.
15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;
Thou shalt call me, and I shall answere thee: thou louest the worke of thine own hands.
16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.
But nowe thou nombrest my steppes, and doest not delay my sinnes.
17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.
Mine iniquitie is sealed vp, as in a bagge, and thou addest vnto my wickednesse.
18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,
And surely as the mountaine that falleth, commeth to nought, and the rocke that is remooued from his place:
19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.
As the water breaketh the stones, when thou ouerflowest the things which growe in the dust of ye earth: so thou destroyest ye hope of man.
20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.
Thou preuailest alway against him, so that he passeth away: he changeth his face when thou castest him away.
21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.
And he knoweth not if his sonnes shall be honourable, neither shall he vnderstand concerning them, whether they shalbe of lowe degree,
22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.
But while his flesh is vpon him, he shall be sorowfull, and while his soule is in him, it shall mourne.
