Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Life is short and full of trouble,

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

like a flower that blooms and withers, like a passing shadow that soon disappears.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Do you even notice me, God, and why do you have to drag me to court?

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Who can bring something clean of what is unclean? No one.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

You have determined how long we shall live—the number of months, a time limit on our lives.

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

So leave us alone and give us some peace—so like a laborer we could enjoy a few hours of rest at the end of the day.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Even a tree that's cut down has the hope of sprouting again, of sending up shoots and continuing to live.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Even though its roots grow old in the earth, and its stump dies in the ground,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

just a trickle of water will make it bud and grow branches like a young plant.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

But human beings die, their strength dwindles away; they perish, and where are they then?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Like water evaporating from a lake and a river that dries up and disappears,

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

so human beings lie down and don't get up again. Until the heavens cease to exist they will not awake from their sleep.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

I wish you would hide me in Sheol; conceal me there until your anger is gone. Set a definite time for me there, and remember me! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Will the dead live again? Then I would have hope through all my time of trouble until my release comes.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

You would call and I would answer you; you would long for me, the being that you made.

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Then you would look after me and wouldn't be watching me to see if I sinned.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

My sins would be sealed up in a bag and you would cover my guilt.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

But just as the mountains crumble and fall, and the rocks tumble down;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

as water wears away the stones, as floods wash away the soil, so you destroy the hope people have.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

You continually overpower them and they pass away; you distort their faces in death and send them away.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Their children may become important or fall from their positions, but they don't know or see any of this.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

As people die they only know their own pain and are sad for themselves.”