Job 14

1 Människan, av kvinna född, lever en liten tid och mättas av oro;

Et Menneske, født af en Kvinde, lever en stakket Tid og mættes af Uro.

2 lik ett blomster växer hon upp och vissnar bort, hon flyr undan såsom skuggan och har intet bestånd.

Han gaar op som et Blomster og henvisner, han flyr som en Skygge og bestaar ikke.

3 Och till att vakta på en sådan upplåter du dina ögon, ja, du drager mig till doms inför dig.

Ogsaa over en saadan oplader du dine Øjne og fører mig for din Dom.

4 Som om en ren skulle kunna framgå av en oren! Sådant kan ju aldrig ske.

Ja, kom der dog en ren af en uren! men nej, ikke en eneste.

5 Äro nu människans dagar oryggligt bestämda, hennes månaders antal fastställt av dig, har du utstakat en gräns som hon ej kan överskrida,

Dersom hans Dage ere bestemte, hans Maaneders Tal fastsat hos dig, dersom du har sat ham en Grænse, han ikke kan overskride:

6 vänd då din blick ifrån henne och unna henne ro, låt henne njuta en dagakarls glädje av sin dag.

Da lad af fra ham, at han maa hvile; at han dog som en Daglønner maa glæde sig ved sin Dag.

7 För ett träd finnes ju kvar något hopp; hugges det än ned, kan det åter skjuta skott, och telningar behöva ej fattas därpå.

Thi et Træ har Haab: Naar det er afhugget, kan det igen skyde frem, og dets Kviste udeblive ikke.

8 Om än dess rot tynar hän i jorden och dess stubbe dör bort i mullen,

Om end dets Rod bliver gammel i Jorden, og dets Stub dør i Støvet,

9 så kan det grönska upp genom vattnets ångor och skjuta grenar lik ett nyplantat träd.

saa grønnes det dog igen af Vandets Duft og skyder Grene som en frisk Plante.

10 Men om en man dör, så ligger han där slagen; om en människa har givit upp andan, var finnes hon då mer?

Men dør en Mand, er hans Kraft forbi, og opgiver et Menneske Aanden, hvor er han da?

11 Såsom när vattnet har förrunnit ur en sjö, och såsom när en flod har sinat bort och uttorkat,

Vand løber ud af Søen, og en Flod svinder og bliver tør:

12 så ligger mannen där och står ej mer upp, han vaknar icke åter, så länge himmelen varar; aldrig väckes han upp ur sin sömn.

Saaledes lægger og at Menneske sig og staar ikke op; indtil Himlene ikke mere ere, opvaagne de ikke, og de opvækkes ikke af deres Søvn.

13 Ack, att du ville gömma mig i dödsriket, fördölja mig, till dess din vrede hade upphört, staka ut för mig en tidsgräns och sedan tänka på mig -- (Sheol h7585)

Gid du vilde gemme mig i Graven, ja skjule mig, indtil din Vrede vendte om; at du vilde sætte mig en beskikket Tid og vilde komme mig i Hu igen! (Sheol h7585)

14 fastän ju ingen kan få liv, när han en gång är död! Då skulle jag hålla min stridstid ut, ända till dess att min avlösning komme.

Naar en Mand dør, mon han da skal leve op igen? saa vilde jeg vente alle mine Stridsdage, indtil min Afløsning kom.

15 Du skulle då ropa på mig, och jag skulle svara dig; efter dina händers verk skulle du längta;

Du skulde kalde, og jeg skulde svare dig; du skulde længes efter dine Hænders Gerning!

16 ja, du skulle då räkna mina steg, du skulle ej akta på min synd.

Thi nu tæller du mine Skridt; du varer ikke over min Synd.

17 I en förseglad pung låge då min överträdelse, och du överskylde min missgärning.

Min Overtrædelse er forseglet i et Knippe, og du syr til om min Misgerning.

18 Men såsom själva berget faller och förvittrar, och såsom klippan flyttas ifrån sin plats,

Men et Bjerg, som falder, smuldrer hen, og en Klippe flytter sig fra sit Sted;

19 såsom stenar nötas sönder genom vattnet, och såsom mullen sköljes bort av dess flöden, så gör du ock människans hopp om intet.

Vandet udhuler Stene, og dets Strømme bortskylle Jordens Støv: Saaledes gør du et Menneskes Forhaabning til intet.

20 Du slår henne ned för alltid, och hon far hädan; du förvandlar hennes ansikte och driver henne bort.

Du overvælder ham evindelig, og han farer hen; du forvender hans Udseende og lader ham fare.

21 Om hennes barn komma till ära, så känner hon det icke; om de sjunka ned till ringhet, så aktar hon dock ej på dem.

Ere hans Børn i Ære, da ved han det ikke; ere de ringe, da mærker han det ikke.

22 Hennes kropp känner blott sin egen plåga, hennes själ blott den sorg hon själv får förnimma.

For ham er kun Smerten, hans Kød lider, og for ham Sorgen, hans Sjæl føler.