Job 13
1 Ja, alltsammans har mitt öga sett, mitt öra har hört det och nogsamt givit akt.
Zie, dit alles heb ik met eigen ogen aanschouwd, Mijn oor heeft het gehoord en verstaan.
2 Vad I veten, det vet också jag; icke står jag tillbaka för eder.
Wat gij weet, weet ik even goed: Ik doe niet onder voor u.
3 Men till den Allsmäktige vill jag nu tala, det lyster mig att gå till rätta med Gud.
Daarom wil ik tot den Almachtige spreken, Mijn zaak bepleiten voor God!
4 Dock, I ären män som spinna ihop lögn, allasammans hopsätten I fåfängligt tal.
Want gij zijt leugensmeden, En kwakzalvers allemaal!
5 Om I ändå villen alldeles tiga! Det kunde tillräknas eder som vishet.
Als gij er nu maar het zwijgen toe deedt, Rekende men het u als wijsheid aan.
6 Hören nu likväl mitt klagomål, och akten på mina läppars gensagor.
Luistert dus liever naar mijn pleit, En geeft acht op het pleidooi mijner lippen.
7 Viljen I försvara Gud med orättfärdigt tal och honom till förmån bruka oärligt tal?
Moogt gij leugens spreken, om God te believen, Ter wille van Hem onwaarheid zeggen;
8 Skolen I visa eder partiska för honom eller göra eder till sakförare för Gud?
Moogt gij partijdig voor Hem zijn, Wanneer gij voor God denkt te pleiten?
9 Icke kan sådant ändas väl, när han håller räfst med eder? Eller kunnen I gäckas med honom, såsom man kan gäckas med en människa?
Loopt dit goed voor u af, wanneer Hij u in verhoor neemt; Of denkt gij Hem te bedriegen, zoals men mensen bedriegt?
10 Nej, förvisso skall han straffa eder, om I visen en hemlig partiskhet.
Ten zwaarste zal Hij u straffen, Zo gij partijdig zijt in het geniep.
11 Sannerligen, hans majestät skall då förskräcka eder, och fruktan för honom skall falla över eder.
Zal zijn Majesteit u dan niet ontstellen, Zijn verschrikkingen u niet overvallen?
12 Edra tänkespråk skola då bliva visdomsord av aska, edra försvarsverk varda såsom vallar av ler.
Want uw uitspraken zijn spreuken van as, Uw betogen, betogen van leem!
13 Tigen nu för min, så skall jag tala, gånge så över mig vad det vara må.
Zwijgt derhalve, en laat mij spreken; Laat er van komen wat wil!
14 Ja, huru det än går, vill jag fatta mitt kött mellan tänderna och taga min själ i min hand.
Ik pak mijn vlees tussen mijn tanden, En neem mijn leven in mijn hand.
15 Må han dräpa mig, jag hoppas intet annat; min vandel vill jag ändå hålla fram inför honom.
Wil Hij me doden, ik wacht Hem af; Maar ik verdedig mijn wandel voor Hem!
16 Redan detta skall lända mig till frälsning, ty ingen gudlös dristar komma inför honom.
Dit zal reeds een triomf voor mij zijn; Want de boze durft niet eens voor zijn aanschijn treden!
17 Hören, hören då mina ord, och låten min förklaring tränga in i edra öron.
Luistert dus goed naar mijn woord, Leent het oor aan mijn rede.
18 Se, här lägger jag saken fram; jag vet att jag skall befinnas hava rätt.
Zie, ik heb mijn pleit gereed, Ik ben mij bewust van mijn recht!
19 Eller gives det någon som kan vederlägga mig? Ja, då vill jag tiga -- och dö.
Wie brengt er iets tegen mij in? Ik zou aanstonds zwijgen en sterven.
20 Allenast två ting må du ej göra mot mig, så behöver jag ej dölja mig inför ditt ansikte:
Twee dingen moet Gij mij echter besparen, Dan verschuil ik mij niet voor uw aanschijn:
21 din hand må du ej låta komma mig när, och fruktan för dig må icke förskräcka mig.
Neem uw hand van mij weg, En verbijster mij niet door uw verschrikking.
22 Sedan må du åklaga, och jag vill svara, eller ock skall jag tala, och du må gendriva mig.
Daag mij dus uit, en ik zal antwoorden; Of laat mij spreken, en antwoord Gij:
23 Huru är det alltså med mina missgärningar och synder? Låt mig få veta min överträdelse och synd.
Hoeveel fouten en zonden heb ik bedreven, Noem mij mijn misdaden en zonden op!
24 Varför döljer du ditt ansikte och aktar mig såsom din fiende?
Waarom verbergt Gij uw aanschijn, En beschouwt Gij mij als uw vijand?
25 Vill du skrämma ett löv som drives av vinden, vill du förfölja ett borttorkat strå?
Wilt gij een weggewaaid blad nog verschrikken, Een verdorde halm nog vervolgen:
26 Du skriver ju bedrövelser på min lott och giver mig till arvedel min ungdoms missgärningar;
Dat Gij zo’n bitter lot mij bestemt, En de fouten wreekt van mijn jeugd;
27 du sätter mina fötter i stocken, du vaktar på alla vägar, för mina fotsulor märker du ut stegen.
Mijn voeten steekt in een blok, al mijn gangen bewaakt, En mijn voetzolen bespiedt?
28 Och detta mot en som täres bort lik murket trä, en som liknar en klädnad sönderfrätt av mal!
