Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Min själ grufvar sig för mitt lif; min klagan vill jag låta fara fort, och tala i mine själs bedröfvelse;

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Och säga till Gud: Fördöm mig icke; låt mig få veta, hvarföre du träter med mig.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Hafver du der lust till, att du brukar öfvervåld; och förkastar mig, hvilken dina händer gjort hafva; och låter de ogudaktigas anslag komma till äro?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Hafver du ock då köttslig ögon? Eller ser du såsom en menniska ser?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Eller är din tid såsom ens menniskos tid; eller din år såsom ens mans år;

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

Att du frågar efter mina orättfärdighet, och uppsöker mina synd;

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Ändå du vetst, att jag icke är ogudaktig; ändå det är ingen, som kan fria ifrå dine hand?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Dina händer hafva fliteliga gjort mig, och allansamman beredt mig; och du nedsänker mig så alldeles.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Tänk dock uppå, att du hafver gjort mig af ler, och skall åter låta mig komma till jord igen.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Hafver du icke molkat mig såsom mjölk, och låtit mig ystas såsom ost?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Du hafver klädt mig uti hud och kött; med ben och senor hafver du sammanfogat mig.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Lif och välgerning hafver du gjort mig, och ditt uppseende bevarar min anda.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Och ändå att du fördöljer sådana i ditt hjerta, så vet jag dock likväl, att du kommer det ihåg.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Om jag syndar, så märker du det straxt, och låter mina missgerning icke vara ostraffad.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Är jag ogudaktig, så är mig ve; är jag rättfärdig, så tör jag likväl icke upplyfta mitt hufvud, som den der full är med föraktelse, och ser mina eländhet;

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Och såsom ett upprest lejon jagar du mig, och handlar åter grufveliga med mig.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Du förnyar din vittne emot mig, och gör dina vrede mycken öfver mig; mig plågar det ena öfver det andra.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Hvi hafver du låtit mig komma utaf moderlifvet? Ack! att jag dock hade varit förgjord, att intet öga hade sett mig;

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Så vore jag, såsom den der intet hafver varit till, buren ifrå moderlifvet till grafvena.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Vill då icke mitt korta lif hafva en ända? Vill du icke låta af mig, att jag något litet måtte vederqvickas;

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Förr än jag går bort, och kommer intet igen, nämliga i mörkrens och töcknones land?

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Det ett land är, hvilkets ljus är tjocka mörkret, och der som ingen skickelighet är; der skenet är såsom en töckna.