Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
“Mi alma está cansada de mi vida. Daré curso libre a mi queja. Hablaré con la amargura de mi alma.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Le diré a Dios: “No me condenes. Muéstrame por qué contiendes conmigo.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
¿Es bueno para ti que oprimas, que desprecies el trabajo de tus manos, y sonreír al consejo de los malvados?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
¿Tienes ojos de carne? ¿O ves como ve el hombre?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Son tus días como los de los mortales, o tus años como los del hombre,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
que indaguen en mi iniquidad, ¿y buscar mi pecado?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Aunque sabes que no soy malvado, no hay nadie que pueda liberar de su mano.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
“‘Tus manos me han enmarcado y me han formado por completo, y sin embargo me destruyes.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Acuérdate, te lo ruego, de que me has formado como el barro. ¿Volverás a convertirme en polvo?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
No me has derramado como la leche, y me cuajó como un queso?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Me has vestido de piel y carne, y me unió con huesos y tendones.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Me has concedido la vida y la bondad amorosa. Su visita ha preservado mi espíritu.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Sin embargo, escondiste estas cosas en tu corazón. Sé que esto es contigo:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
si peco, entonces me marcas. No me absolverás de mi iniquidad.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Si soy malvado, ay de mí. Si soy justo, todavía no levantaré la cabeza, llenándose de desgracia, y consciente de mi aflicción.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Si mi cabeza está en alto, me cazan como a un león. De nuevo te muestras poderoso ante mí.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Renováis vuestros testigos contra mí, y aumentar su indignación sobre mí. Los cambios y la guerra están conmigo.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
“‘¿Por qué, pues, me has sacado del vientre? Ojalá hubiera renunciado al espíritu, y ningún ojo me hubiera visto.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
debería haber sido como si no lo hubiera sido. Debería haber sido llevado desde el vientre a la tumba.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
¿No son pocos mis días? ¡Para! Dejadme en paz, para que pueda encontrar un poco de consuelo,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
antes de ir a donde no volveré, a la tierra de las tinieblas y de la sombra de la muerte;
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
la tierra oscura como la medianoche, de la sombra de la muerte, sin ningún tipo de orden, donde la luz es como la medianoche”.
