Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Moji duši se gnusi moje življenje. Svojo pritožbo bom pustil nad seboj; govoril bom v grenkobi svoje duše.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Bogu bom rekel: ›Ne obsodi me. Razloži mi, zakaj se pričkaš z menoj.‹

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Mar ti je dobro, da bi zatiral, da bi preziral delo svojih rok in bi sijal nad nasvetom zlobnega?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Imaš mesene oči? Mar vidiš, kakor vidi človek?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

So tvoji dnevi kakor dnevi človeka? So tvoja leta kakor človeški dnevi,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

da poizveduješ za mojo krivičnostjo in preiskuješ za mojim grehom?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Ti veš, da nisem zloben in nikogar ni, ki lahko osvobodi iz tvoje roke.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Tvoje roke so me naredile in me oblikovale skupaj na vsaki strani, vendar si me uničil.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Spomni se, rotim te, da si me naredil kakor ilo, ti pa me hočeš ponovno privesti v prah?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Mar me nisi iztočil kakor mleko in me strdil kakor sir?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Oblekel si me s kožo in mesom in me obdal s kostmi in kitami.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Zagotovil si mi življenje in naklonjenost in tvoje obiskovanje je ohranilo mojega duha.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Te stvari si skril v svojem srcu, vem, da je to s teboj.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Če grešim, potem me zaznamuješ in me ne boš oprostil pred mojo krivičnostjo.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Če bi bil zloben, gorje meni. Če bi bil pravičen kljub temu ne bi dvignil svoje glave. Poln zmedenosti sem, zato poglej mojo stisko,

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

kajti ta narašča. Loviš me kakor krut lev in se ponovno kažeš čudovitega nad menoj.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Zoper mene obnavljaš svoje pričevanje in nad menoj povečuješ svoje ogorčenje. Spremembe in vojna so zoper mene.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Zakaj si me potem privedel ven iz maternice? Oh, da bi izročil duha in me nobeno oko ne bi videlo!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Bil bi kakor, če me ne bi bilo, od maternice bi bil odnesen v grob.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Mar ni mojih dni malo? Odnehaj torej in me pusti samega, da se malo potolažim,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

preden grem, od koder se ne bom vrnil, celó v deželo teme in smrtne sence,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

deželo teme kakor tema sama in smrtne sence, brez kakršnegakoli reda in kjer je svetloba kakor tema.«