Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Dodijao je duši mojoj život moj; pustiæu od sebe tužnjavu svoju, govoriæu u jadu duše svoje.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Reæi æu Bogu: nemoj me osuditi; kaži mi zašto se preš sa mnom.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Je li ti milo da èiniš silu, da odbacuješ djelo ruku svojih i savjet bezbožnièki obasjavaš?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Jesu li u tebe oèi tjelesne? vidiš li kao što vidi èovjek?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Jesu li dani tvoji kao dani èovjeèji, i godine tvoje kao vijek ljudski,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

Te istražuješ moje bezakonje i za grijeh moj razbiraš?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Ti znaš da nijesam kriv, i nema nikoga ko bi izbavio iz tvoje ruke.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Tvoje su me ruke stvorile i naèinile, i ti me otsvuda potireš.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Opomeni se da si me kao od kala naèinio, i opet æeš me u prah obratiti.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Nijesi li me kao mlijeko slio i kao sir usirio me?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Navukao si na me kožu i meso, i kostima i žilama spleo si me.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Životom i milošæu darivao si me; i staranje tvoje èuvalo je duh moj.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

I sakrio si to u srcu svojem; ali znam da je u tebe.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Ako sam zgriješio, opazio si me, i nijesi me oprostio bezakonja mojega.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Ako sam skrivio, teško meni! ako li sam prav, ne mogu podignuti glave, pun sramote i videæi muku svoju.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

I ako se podigne, goniš me kao lav, i opet èiniš èudesa na meni.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Ponavljaš svjedoèanstva svoja protiv mene, i umnožavaš gnjev svoj na me; vojske jedna za drugom izlaze na me.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Zašto si me izvadio iz utrobe? o da umrijeh! da me ni oko ne vidje!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Bio bih kao da nigda nijesam bio; iz utrobe u grob bio bih odnesen.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Nije li malo dana mojih? prestani dakle i okani me se da se malo oporavim,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Prije nego otidem odakle se neæu vratiti, u zemlju tamnu i u sjen smrtni,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

U zemlju tamnu kao mrak i u sjen smrtni, gdje nema promjene i gdje je vidjelo kao tama.