Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

A minha alma tem tédio à minha vida: darei livre curso à minha queixa, falarei na amargura da minha alma.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Direi a Deus: Não me condenes: faze-me saber porque contendes comigo.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Parece-te bem que me oprimas? que rejeites o trabalho das tuas mãos? e resplandeças sobre o conselho dos ímpios?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Tens tu porventura olhos de carne? vês tu como vê o homem?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

São os teus dias como os dias do homem? Ou são os teus anos como os anos de um homem,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

Para te informares da minha iniquidade, e averiguares o meu pecado?

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

Bem sabes tu que eu não sou ímpio: todavia ninguém há que me livre da tua mão.

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

As tuas mãos me fizeram e me formaram todo em roda; contudo me consomes.

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Peço-te que te lembres de que como barro me formaste e me farás tornar em pó.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Porventura não me vasaste como leite, e como queijo me não coalhaste?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

De pele e carne me vestiste, e com ossos e nervos me ligaste.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Vida e beneficência me fizeste: e o teu cuidado guardou o meu espírito.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Porém estas coisas as ocultaste no teu coração: bem sei eu que isto esteve contigo.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Se eu pecar, tu me observas; e da minha iniquidade não me escusarás.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Se for ímpio, ai de mim! e se for justo, não levantarei a minha cabeça: farto estou de afronta; e olho para a minha miséria.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Porque se vai crescendo; tu me caças como a um leão feroz: tornas-te, e fazes maravilhas contra mim.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Tu renovas contra mim as tuas testemunhas, e multiplicas contra mim a tua ira; revezes e combate estão comigo.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Por que pois me tiraste da madre? Ah se então dera o espírito, e olhos nenhuns me vissem!

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Que tivera sido como se nunca fôra: e desde o ventre fôra levado à sepultura!

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Porventura não são poucos os meus dias? cessa pois, e deixa-me, para que por um pouco eu tome alento;

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

Antes que vá e de onde nunca torne, à terra da escuridão e da sombra da morte;

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

Terra escuríssima, como a mesma escuridão, terra da sombra, da morte e sem ordem alguma e onde a luz é como a escuridão.