Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
| «جانم از حیاتم بیزار است. پس ناله خود را روان می‌سازم و در تلخی جان خود سخن می‌رانم. | ۱ |
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
| به خدا می‌گویم مرا ملزم مساز، و مرا بفهمان که از چه سبب با من منازعت می‌کنی؟ | ۲ |
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
| آیا برای تو نیکو است که ظلم نمایی وعمل دست خود را حقیر شماری، و بر مشورت شریران بتابی؟ | ۳ |
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
| آیا تو را چشمان بشر است؟ یامثل دیدن انسان می‌بینی؟ | ۴ |
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
| آیا روزهای تو مثل روزهای انسان است؟ یا سالهای تو مثل روزهای مرد است؟ | ۵ |
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
| که معصیت مرا تفحص می‌کنی وبرای گناهانم تجسس می‌نمایی؟ | ۶ |
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
| اگر‌چه می‌دانی که شریر نیستم و از دست تو رهاننده‌ای نیست. | ۷ |
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
| «دستهایت مرا جمیع و تمام سرشته است، و مرا آفریده است و آیا مرا هلاک می‌سازی؟ | ۸ |
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
| به یادآور که مرا مثل سفال ساختی و آیا مرا به غباربرمی گردانی؟ | ۹ |
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
| آیا مرا مثل شیر نریختی و مثل پنیر، منجمد نساختی؟ | ۱۰ |
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
| مرا به پوست و گوشت ملبس نمودی و مرا با استخوانها و پیها بافتی. | ۱۱ |
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
| حیات و احسان به من عطا فرمودی و لطف توروح مرا محافظت نمود. | ۱۲ |
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
| اما این چیزها را دردل خود پنهان کردی، و می‌دانم که اینها در فکرتو بود. | ۱۳ |
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
| اگر گناه کردم، مرا نشان کردی و مرا ازمعصیتم مبرا نخواهی ساخت. | ۱۴ |
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
| اگر شریر هستم وای بر من! و اگر عادل هستم سر خود رابرنخواهم افراشت، زیرا از اهانت پر هستم ومصیبت خود را می‌بینم! | ۱۵ |
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
| و اگر (سرم )برافراشته شود، مثل شیر مرا شکار خواهی کرد و باز عظمت خود را بر من ظاهر خواهی ساخت. | ۱۶ |
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
| گواهان خود را بر من پی درپی می‌آوری و غضب خویش را بر من می‌افزایی وافواج متعاقب یکدیگر به ضد منند. | ۱۷ |
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
| پس برای چه مرا از رحم بیرون آوردی؟ کاش که جان می‌دادم و چشمی مرا نمی دید. | ۱۸ |
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
| پس می‌بودم، چنانکه نبودم و از رحم مادرم به قبر برده می‌شدم. | ۱۹ |
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
| آیا روزهایم قلیل نیست؟ پس مراترک کن، و از من دست بردار تا اندکی گشاده روشوم، | ۲۰ |
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
| قبل از آنکه بروم به‌جایی که از آن برنخواهم گشت، به زمین ظلمت و سایه موت! | ۲۱ |
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
| به زمین تاریکی غلیظ مثل ظلمات، زمین سایه موت و بی‌ترتیب که روشنایی آن مثل ظلمات است.» | ۲۲ |
