Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
“Obulamu bwange mbukyayidde ddala, noolwekyo leka nfukumule okwemulugunya kwange, njogerere mu kulumwa kw’emmeeme yange.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Nnaagamba Katonda nti, Tonsalira musango ne gunsinga, ntegeeza ky’onvunaana.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Kikusanyusa okunnyigiriza, okunyooma omulimu gw’emikono gyo, n’owagira emirimu gy’abakozi b’ebibi?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Amaaso go ga mubiri? Olaba ng’omuntu bw’alaba?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Ennaku zo zisinga ez’omuntu, n’emyaka gyo gisinga egy’omuntu,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
olyoke onoonye ebisobyo byange era obuulirize ekibi kye nkoze,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
newaakubadde ng’omanyi nti sirina musango era nga tewali n’omu ayinza kunzigya mu mukono gwo?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
“Emikono gyo gye gyammumba, gye gyankola. Ate kaakano onookyuka okunsanyaawo?
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Jjukira nti wammumba ng’ebbumba, ate kaakano onoonfuula ng’enfuufu?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Tewanzitulula ng’amata n’onkwasa ng’omuzigo?”
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Tewannyambaza omubiri n’olususu, n’oluka amagumba n’ebinywa n’ongatta?
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Kale wampa okuganja mu maaso go, era walabirira, n’omwoyo gwange.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Naye bino wabikweka mu mutima gwo, era mmanyi nga byali mu birowoozo byo.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Singa nyonoona, ondaba era tewandindese n’otombonereza.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Bwe mba nga nsingibbwa omusango, zinsanze nze! Newaakubadde nga sirina musango, sisobola kuyimusa mutwe gwange, kubanga nzijjudde obuswavu era mu kunyigirizibwa kwange, mwe nsaanikiddwa.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Bwe mba ng’asituka, n’onjigga ng’empologoma, era n’onnumba n’amaanyi go amangi ennyo.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Oleeta abajulizi abajja okunnumiriza, era obusungu bwo ne bweyongera gye ndi; amayengo ne gajja okunnumba olutata.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
“Kale lwaki wanziggya mu lubuto lwa mmange? Wandindese nga tewannabaawo liiso lyonna lindabyeko.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Singa satondebwa, oba singa natwalibwa butereevu okuva mu lubuto ne nzikibwa.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Ennaku zange entono kumpi teziweddeeko? Ndeka mbeeko n’akaseera ak’okusanyuka,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
nga sinnaba kugenda mu kifo eteri kudda, ekiri mu nsi ejjudde ekizikiza, n’ekisiikirize eky’ebuziba,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
y’ensi ey’ekizikiza ekikutte, eyeekisiikirize eky’ebuziba era n’okutabukatabuka, ng’omusana gwayo guli nga ekizikiza.”
