Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Tædet animam meam vitæ meæ; dimittam adversum me eloquium meum: loquar in amaritudine animæ meæ.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Dicam Deo: Noli me condemnare; indica mihi cur me ita judices.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Numquid bonum tibi videtur, si calumnieris me, et opprimas me opus manuum tuarum, et consilium impiorum adjuves?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Numquid oculi carnei tibi sunt? aut sicut videt homo, et tu videbis?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Numquid sicut dies hominis dies tui, et anni tui sicut humana sunt tempora,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

ut quæras iniquitatem meam, et peccatum meum scruteris,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

et scias quia nihil impium fecerim, cum sit nemo qui de manu tua possit eruere?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Manus tuæ fecerunt me, et plasmaverunt me totum in circuitu: et sic repente præcipitas me?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Memento, quæso, quod sicut lutum feceris me, et in pulverem reduces me.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Nonne sicut lac mulsisti me, et sicut caseum me coagulasti?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Pelle et carnibus vestisti me; ossibus et nervis compegisti me.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Vitam et misericordiam tribuisti mihi, et visitatio tua custodivit spiritum meum.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Licet hæc celes in corde tuo, tamen scio quia universorum memineris.

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Si peccavi, et ad horam pepercisti mihi, cur ab iniquitate mea mundum me esse non pateris?

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Et si impius fuero, væ mihi est; et si justus, non levabo caput, saturatus afflictione et miseria.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Et propter superbiam quasi leænam capies me, reversusque mirabiliter me crucias.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Instauras testes tuos contra me, et multiplicas iram tuam adversum me, et pœnæ militant in me.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Quare de vulva eduxisti me? qui utinam consumptus essem, ne oculus me videret.

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Fuissem quasi non essem, de utero translatus ad tumulum.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Numquid non paucitas dierum meorum finietur brevi? dimitte ergo me, ut plangam paululum dolorem meum,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

antequam vadam, et non revertar, ad terram tenebrosam, et opertam mortis caligine:

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

terram miseriæ et tenebrarum, ubi umbra mortis et nullus ordo, sed sempiternus horror inhabitat.