Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Naumaakon iti biagko; iyebkasko ti ririk; agsaoak iti kinasaem ti kararuak.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Ibagak ti Dios, 'Saannak laeng nga ukomen; ipakitam kaniak no apay nga ak-akusarannak.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Nasayaat kadi kenka a rumbeng nga idadanesnak, nga umsiem ti aramid dagiti imam kabayatan nga umis-isemka kadagiti panggep dagiti nadangkes?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Addaanka kadi kadagiti mata ti lasag? Makakitaka kadi a kas iti panagkita ti tao?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Dagiti aldawmo kadi ket kas iti al-aldaw dagiti sangkataoan wenno dagiti tawtawenmo kadi ket kas iti tawtawen dagiti tattao,
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
nga agsaludsodka maipapan kadagiti kinadakesko ken sukimatem ti basolko,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
uray no ammom nga awan basolko ken awan ti siasinoman a makaispal kaniak manipud iti imam?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Siaannadnak a binukel ken sinukog dagiti imam, ngem daddadaelennak.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Lagipem, agpakaasiak kenka, a binukelnak a kasla pitak, isublinak kadi manen iti tapok?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Saan kadi nga imbukbuknak a kasla gatas ken binokelnak a kasla keso?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Kinawesannak iti kudil ken lasag ket pinagkakamangnak babaen kadagiti tulang ken piskel.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Inikkannak iti biag ken napudnoka iti tulagmo; binantayan ti tulongmo ti espirituk.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Ngem inlemmengmo dagitoy a banbanag iti pusom—ammok a daytoy ti panpanunotem:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
a no nagbasolak, maammoam daytoy; saannak a pakawanen iti kinadakesko.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
No nadangkesak, asiak pay; uray no nalintegak, saanko a maitangad ti ulok, agsipud ta napnoak iti pannakaibabain ken kumitkitaak iti bukodko a panagsagaba.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
No itangad ti ulok ti bukodna, anupennak a kasla leon; maminsan pay ipakitam kaniak a mannakabalinka unay.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Mangiy-iyegka kadagiti baro a saksi a maibusor kaniak ket nayunam ti pungtotmo a maibusor kaniak; darupennak babaen kadagiti baro nga armada.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Apay ngarud nga inruarnak manipud iti aanakan? Intedko la koman ti espirituk ket awan pulos ti mata a nakakita kaniak.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Agbalinak koman a kasla saan nga imadda; naawitak la koman manipud iti tiyan agingga iti tanem.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Saan kadi a bassit laeng dagiti aldawko? Isardengmo ngaruden, bay-annak nga agmaymaysa, tapno makainanaak bassit
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
sakbay a mapanak iti lugar a saanakton nga agsubli, iti daga ti kinasipnget ken iti aniniwan ni patay,
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
ti daga a nasipnget a kas iti kasipnget ti tengnga ti rabii, ti daga ti aniniwan ni patay, nga awan ti aniaman a urnosna, a ti lawag ket kasla tengnga ti rabii.”'
