Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
“I am tired of living. And I will not be silent and stop saying what I am complaining about. Instead, being very unhappy, I will speak [IDM].
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
I will say to God, ‘Do not say that I must be punished; instead, tell me what wrong you are saying that I have done.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Does it seem to be good for you to oppress me, to abandon me, whom you created, and instead, to help wicked people to do the things that they plan to do?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Do you understand things the way that we humans do?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
(Do you live for only a few years, like we do?/You certainly do not live for only a few years, like we do.) [RHQ]
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
So, why do you [RHQ] continue to search for my faults? Why do you hunt for my sins?
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
You know that I am not guilty, and that no one can rescue me from your power [MTY].
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
“'With your hands you created me and shaped/formed my body; but now you are [deciding that you should not have done that, and you are] destroying me.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Do not forget that you made me from [a piece of] clay; are you going to cause me to become dirt again [RHQ]?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
You certainly [RHQ] directed/controlled it when I was conceived, and you formed me inside my mother’s womb [MET].
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
You fastened my bones together with sinews, and [then] you covered them with flesh inside my skin.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
You have caused me to be alive, and you have faithfully loved me, and you have carefully (preserved me/kept me alive).
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
“'But you (kept secret/did not reveal) what [you were planning to do to me]; I am certain that you were planning [to do] these [things to me].
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
You were watching to see if I would sin, in order that [if I sinned, ] you would refuse to forgive me.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
If I am a wicked man, I hope/wish that terrible things will happen to me. But even if I am righteous, I still must bow my head [and feel ashamed], because I am very disgraced and feel miserable.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
And if I am proud, you hunt me like [SIM] a lion hunts [for some animal to kill], and you act powerfully to injure me.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
You constantly find more witnesses [to testify that I have done what is wrong], and you continually become more angry/perturbed with me. [It is as though] you are always bringing new troops to attack me.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
“'God, why did you allow me to be born? I wish/desire that I had died before anyone [SYN] saw me.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
[I consider that] it would have been better if I had been carried directly from my mother’s womb to the grave than for me to live.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
[I think that] [RHQ] there are only a few days for me to remain alive; so (allow me to be alone/stop attacking me), in order that I may be a little cheerful
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
before I go to the place from which I will never return, where it is always gloomy and very dark [DOU],
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
a place of darkness and dark shadows, where [everything] is confused/disordered, where [even a small amount of] light there is like darkness (OR, there is no light, only darkness).’”
