Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Ik walg nu toch van het leven, En laat dus de vrije loop aan mijn klagen; Ik spreek in de bitterheid van mijn ziel,
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
En zeg tot God: Behandel mij niet als een schuldige; Laat mij weten, waarom Gij tegen mij strijdt!
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Brengt het U voordeel, dat Gij verdrukt, Dat Gij het werk uwer handen verwerpt, Maar de plannen der bozen begunstigt?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Hebt Gij ogen van vlees, Ziet Gij, zoals mensen dat doen;
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Zijn uw dagen als die van een sterveling, Uw jaren als de levensduur van een mens:
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
Dat Gij op zoek zijt naar mijn schuld, En naar mijn zonden blijft vorsen,
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Ofschoon Gij weet, dat ik niet schuldig ben, En niemand mij uit uw hand kan redden?
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Uw eigen handen hebben mij gevormd en gewrocht, En nu zoudt Gij me weer gaan vernielen?
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Bedenk toch, dat Gij mij als leem hebt gekneed: En Gij voert mij terug naar het stof?
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Hebt Gij me niet als melk laten vloeien, En als kaas laten stremmen;
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Mij niet bekleed met huid en met vlees, Met beenderen en spieren samengeweven?
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
In uw goedheid hebt Gij mij het leven geschonken Uw zorg heeft mijn adem bewaakt,
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Maar dit was uw heimelijke toeleg daarbij, Ik weet, dat Gij dit hadt besloten:
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Als ik zondigde, mij in het oog te houden, En mij mijn misdaad niet te vergeven;
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Was ik schuldig: Wee mij! En was ik onschuldig, Toch zou ik mijn hoofd niet mogen verheffen, Zat van smaad en gedrenkt met ellende!
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Hief ik het op, Gij zoudt jacht op mij maken, als een luipaard, Mij telkens uw wondere macht laten voelen,
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Uw vijandschap jegens mij weer vernieuwen; Gij zoudt uw toorn op mij nog verdubbelen, Gij riept troepen en legers tegen mij op!
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Waarom hebt Gij mij dan uit de schoot laten komen, Gaf ik de geest niet, eer een oog mij aanschouwde?
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
Dan was ik nu, als had ik nimmer bestaan, En was van de schoot naar het graf gedragen.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Ach, mijn levensdagen zijn maar gering, Laat mij met rust, dat ik een weinig vreugde beleef,
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Eer ik heenga, vanwaar ik niet terugkom, Naar het land van duisternis en schaduw des doods;
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
Naar het sombere land, waar wanorde heerst, De dag als een stikdonkere nacht!
