Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

“Aol gi ngima; mano emomiyo ok abi lingʼ ma ok awuoyo, to abiro wacho lit duto manie chunya.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Abiro wachone Nyasaye niya: Kik ikuma, to nyisa rachna momiyo ikwana kaka jaketho.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

Nyalo bedo ni iwinjo maber ka ahinyora; kendo ka ikwedo tich lweti, to timbe joricho to mori?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Kara in bende in gi wangʼ mar ringruok? Koso in bende ineno mana kaka dhano neno?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Kara in bende ndaloni nok ka ndalo dhano, koso higni magi chalo gi mag dhano,

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

momiyo imanyo timbena maricho kendo isiko kimanyo richo moro amora ma an-go,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

kata obedo ni ingʼeyo maber ni aonge ketho kendo ni onge ngʼama nyalo resa e lweti?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

“Lweti ema nochweya. Ibiro lokori koda kendo mondo itieka?

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Parie ni ne ichweya koa kuom lowo. Koro sani, diduoka kendo e lowo adier?

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Donge ne iola oko ka chak kendo ne ipuoya mi apoto ka mo,

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

ne ichweyo ringra gi choke kod leche mi iumo chokena gi ringʼo kod pien?

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

Ne imiya ngima kendo ne itimona ngʼwono, kendo isebedo ka irito chunya kuom duongʼni maler.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

“To kata kamano, koro angʼeyo ni gik mane ni e pachi e magi:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

Isebedo ka ingʼiya mondo ineane ka atimo richo, to ok iseweya ma ok ikuma.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Okwongʼa, an ngʼat ma timbene mono! To kata ka aonge ketho, to pod ok anyal bedo thuolo, nimar wichkuot ma an-go osemiyo alal ei masichena.

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

To kata katemo mondo abed thuolo to idwara mana ka sibuor, kendo isiko mana kiloya gi tekoni maduongʼ.

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

Ikelo joneno manyien mondo okweda kendo imedo bedo mager koda; jolweny magi monja mana ka apaka magingore.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

“Angʼo momiyo ne igola ei minwa? Kara mad ne atho kapok wangʼ moro amora onena.

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

Mad ne kik nywola, ka ok kamano to ne onego nywola ka asetho kendo chom koda bur tir!

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Donge ngimana modongʼ matin-ni chiegni rumo? Yie iweya mondo abedie gi yweyo matin,

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

kapok adhi kuma ji ok dhiye miduogi, ma en piny motimo mudho gi tipo molil ti,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

en piny ma otimo mudho mandiwa, kama kata ler chaloe mudho.”