Job 10

1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.

Kad mi je duši život omrznuo, nek' mi tužaljka poteče slobodno, zborit ću u gorčini duše svoje.

2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.

Reću ću Bogu: Nemoj me osudit! Kaži mi zašto se na me obaraš.

3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?

TÓa što od toga imaš da me tlačiš, da djelo ruku svojih zabacuješ, da pomažeš namjerama opakih?

4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?

Jesu li u tebe oči tjelesne? Zar ti vidiš kao što čovjek vidi?

5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,

Zar su ti dani k'o dani smrtnika a kao ljudski vijek tvoje godine?

6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,

Zbog čega krivnju moju istražuješ i grijehe moje hoćeš razotkriti,

7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?

kad znadeš dobro da sam nedužan, da ruci tvojoj izmaknut ne mogu?

8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!

Tvoje me ruke sazdaše, stvoriše, zašto da me sada opet raščiniš!

9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!

Sjeti se, k'o glinu si me sazdao i u prah ćeš me ponovo vratiti.

10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.

Nisi li mene k'o mlijeko ulio i učinio da se k'o sir zgrušam?

11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.

Kožom si me i mesom odjenuo, kostima si me spleo i žilama.

12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.

S milošću si mi život darovao, brižljivo si nad mojim bdio dahom.

13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:

Al' u svom srcu ovo si sakrio, znam da je tvoja to bila namjera:

14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.

da paziš budno hoću li zgriješiti i da mi grijeh ne prođe nekažnjeno.

15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.

Ako sam grešan, onda teško meni, ako li sam prav, glavu ne smijem dići - shrvan sramotom, nesrećom napojen!

16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.

Ispravim li se, k'o lav me nagoniš, snagu svoju okušavaš na meni,

17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.

optužbe nove na mene podižeš, jarošću većom na mene usplamtiš i sa svježim se četama obaraš.

18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,

Iz utrobe što si me izvukao? O, što ne umrijeh: vidjeli me ne bi,

19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.

bio bih k'o da me ni bilo nije, iz utrobe u grob bi me stavili.

20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,

Mog su života dani tako kratki! Pusti me da se još malo veselim

21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,

prije nego ću na put bez povratka, u zemlju tame, zemlju sjene smrtne,

22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.

u zemlju tmine guste i meteža, gdje je svjetlost slična noći najcrnjoj.”