Job 10
1 Min själ är led vid livet. Jag vill giva fritt lopp åt min klagan, jag vill tala i min själs bedrövelse.
Ka hingnah soah ka hinglu loh a ko-oek coeng. Ka kohuetnah he kamah taengah ka sah tih ka hinglu a khahing hil ka thui.
2 Jag vill säga till Gud: Döm mig icke skyldig; låt mig veta varför du söker sak mot mig.
Pathen taengah, “Kai m'boe sak boeh, balae tih kai nan ho, kai m'ming sak.
3 Anstår det dig att öva våld, att förkasta dina händers verk, medan du låter ditt ljus lysa över de ogudaktigas rådslag?
Na kut thaphu na hnawt vaengah halang kah cilsuep dongah na sae tih na hnaemtaek te nang ham then a?
4 Har du då ögon som en varelse av kött, eller ser du såsom människor se?
Hlanghing he na sawt tih na hmuh bangla nang taengah pumsa mik om a?
5 Är din ålder som en människas ålder, eller äro dina år såsom en mans tider,
Na khohnin he hlanghing khohnin bangla, na kum khaw hlang khohnin bangla om a?
6 eftersom du letar efter missgärning hos mig och söker att hos mig finna synd,
Te dongah kai kathaesainah te na tlap tih ka tholhnah hnukah nan toem.
7 du som dock vet att jag icke är skyldig, och att ingen finnes, som kan rädda ur din hand?
Ka boe pawt tih na kut lamloh a huul thai pawt te na mingnah dongah om pataeng.
8 Dina händer hava danat och gjort mig, helt och i allo; och nu fördärvar du mig!
Na kut loh kai n'noih pai tih thikat la kai n'saii akhaw kai nan dolh pawn ni.
9 Tänk på huru du formade mig såsom lera; och nu låter du mig åter varda till stoft!
Amlai bangla kai nan saii tih laipi la kai nan mael sak te poek mai lah.
10 Ja, du utgöt mig såsom mjölk, och såsom ostämne lät du mig stelna.
Suktui bangla kai nan sui tih sukkhal bangla kai nan khal sak moenih a?
11 Med hud och kött beklädde du mig, av ben och senor vävde du mig samman.
Kai he ka vin ka saa neh nan dah tih ka rhuh neh tharhui neh nan cun.
12 Liv och nåd beskärde du mig, och genom din vård bevarades min ande.
Hingnah neh sitlohnah te kai taengah nan khueh tih ka mueihla loh na ngoldoelh a ngaithuen.
13 Men därvid gömde du i ditt hjärta den tanken, jag vet att du hade detta i sinnet:
Tedae na thinko ah na khoem he na khuiah tila ka ming.
14 om jag syndade, skulle du vakta på mig och icke lämna min missgärning ostraffad.
Ka tholh sitoe cakhaw kai nan ngaithuen dongah kai kathaesainah lamloh kai nan hmil moenih.
15 Ve mig, om jag befunnes vara skyldig! Men vore jag än oskyldig, så finge jag ej lyfta mitt huvud, jag skulle mättas av skam och skåda min ofärd.
Ya-oe kai he ka boe akhaw, ka tang akhaw ka lu ka dangrhoek moenih. Yah ka hah tih ka phacip phabaem loh n'yan.
16 Höjde jag det likväl, då skulle du såsom ett lejon jaga mig och alltjämt bevisa din undermakt på mig.
Sathuengca bangla a phul atah kai nan mae tih kai taengah khobaerhambae la na mael.
17 Nya vittnen mot mig skulle du då föra fram och alltmer låta mig känna din förtörnelse; med skaror efter skaror skulle du ansätta mig.
Na laipai neh kai hmai ah nan tlaih tih kai taengah na konoinah na hong. Thovaelnah neh caempuei la kai taengah na pai.
18 Varför lät du mig då komma ut ur modersskötet? Jag borde hava förgåtts, innan något öga såg mig,
Balae tih bung khui lamloh loh kai nan poh. Ka pal palueng vetih mik loh kai m'hmu pawt mako.
19 hava blivit såsom hade jag aldrig varit till; från moderlivet skulle jag hava förts till graven.
A om khaw a om pawt bangla bungko lamloh phuel la n'khuen.
20 Kort är ju min tid; må han då låta mig vara, lämna mig i fred, så att jag får en flyktig glädje,
Ka khohnin he bawn tih a muei la a muei moenih a? Kai lamkah he na dueh na dueh vetih ka ngaidip laem mako.
21 innan jag går hädan, för att aldrig komma åter, bort till mörkrets och dödsskuggans land,
Ka caeh hlan vaengah hmaisuep khohmuen neh dueknah hlipkhup la ka mael pawt mako.
22 till det land vars dunkel är såsom djupa vatten, dit där dödsskugga och förvirring råder, ja, där dagsljuset självt är såsom djupa vatten.
khoyinnah kho tah dueknah hlipkhup a hmuep bangla om tih cikngae pawh. Te dongah a hmuep la sae,’ ka ti ni,” a ti.
