< Jakobsbrevet 1 >
1 Jakob, Guds och Herrens, Jesu Kristi, tjänare, hälsar de tolv stammar som bo kringspridda bland folken.
Jakob, Guds og Herren Jesu Kristi tenar, helsar dei tolv ætterne som er spreidde i framande land.
2 Mina bröder, hållen det för idel glädje, när I kommen i allahanda frestelser,
Haldt det for berre gleda, mine brør, når de kjem ut i ymse freistingar,
3 och veten, att om eder tro håller provet, så verkar detta ståndaktighet.
etter di de veit at prøvingi av dykkar tru verkar tolmod!
4 Och låten ståndaktigheten hava med sig fullkomlighet i gärning, så att I ären fullkomliga, utan fel och utan brist i något stycke.
Men tolmodet må føra til fullkome verk, so de kann vera fullkomne og heile og ikkje vanta noko.
5 Men om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.
Men dersom nokon av dykk vantar visdom, so bede han Gud, han som gjev alle viljugt og utan vondord, og han skal få.
6 Men han bedje i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit.
Men han må beda med tru og ikkje tvilande; for den som tvilar, er liksom havbåra, som vert rørd og rugga av vinden.
7 En sådan människa må icke tänka att hon skall få något från Herren --
For ikkje må det menneskjet tru at han skal få noko av Herren,
8 en människa med delad håg, en som går ostadigt fram på alla sina vägar.
slik ein tvihuga mann, ustød på alle sine vegar.
9 Den broder som lever i ringhet berömme sig av sin höghet.
Men den låge broren rose seg av sin høgleik,
10 Den åter som är rik berömme sig av sin ringhet, ty såsom gräsets blomster skall han förgås.
og den rike av sin lågleik; for han skal kverva burt som blomen på graset:
11 Solen går upp med sin brännande hetta och förtorkar gräset, och dess blomster faller av, och dess fägring förgår; så skall ock den rike förvissna mitt i sin ävlan.
Soli gjekk upp med sin hite og gjorde graset turt, og blomen på det fall av, og hans fagre åsyn vart øydelagd. Soleis skal og den rike visna på sine vegar.
12 Salig är den man som är ståndaktig i frestelsen; ty när han har bestått sitt prov, skall han få livets krona, vilken Gud har lovat åt dem som älska honom.
Sæl den mannen som held ut i freisting! for når han er prøvd, skal han få livsens kruna, som Gud hev lova deim som elskar honom.
13 Ingen säge, när han bliver frestad, att det är från Gud som hans frestelse kommer; ty såsom Gud icke kan frestas av något ont, så frestar han icke heller någon.
Ingen må segja når han vert freista: «Eg vert freista av Gud; » for Gud er ikkje freista av det vonde, og sjølv freistar han ingen.
14 Nej, närhelst någon frestas, så är det av sin egen begärelse som han drages och lockas.
Men kvar ein vert freista når han vert dregen og lokka av si eigi lyst!
15 Sedan, när begärelsen har blivit havande, föder hon synd, och när synden har blivit fullmogen, framföder hon död.
sidan, når lysti vert med barn, ber ho synd; men når syndi er fullmogna, føder ho daude.
16 Faren icke vilse, mina älskade bröder.
Far ikkje vilt, mine kjære brør!
17 Idel goda gåvor och idel fullkomliga skänker komma ned ovanifrån, från himlaljusens Fader, hos vilken ingen förändring äger rum och ingen växling av ljus och mörker.
All god gåva og all fullkomi gåva kjem ovantil frå faderen til ljosi, han som det ikkje er umbrøyte ved eller skiftande skugge.
18 Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord, för att vi skulle vara en förstling av de varelser han har skapat.
Etter sin vilje hev han født oss ved sannings ord, so me skulde vera ei fyrstegrøde av hans skapningar.
19 Det veten I, mina älskade bröder. Men var människa vare snar till att höra och sen till att tala och sen till vrede.
Det veit de, kjære brør! Men kvart menneskje vere snar til å høyra, sein til å tala, sein til vreide,
20 Ty en mans vrede kommer icke åstad vad rätt är inför Gud.
for ein manns vreide verkar ikkje det som er rett for Gud.
21 Skaffen därför bort all orenhet och all ondska som finnes kvar, och mottagen med saktmod det ord som är plantat i eder, och som kan frälsa edra själar.
Legg difor av all ureinskap og alt som er att av vondskap, og tak med spaklynde imot ordet som er innplanta i dykk, og som er megtigt til å frelsa sjælerne dykkar!
22 Men varen ordets görare, och icke allenast dess hörare, eljest bedragen I eder själva.
Men vert slike som gjer etter ordet og ikkje berre høyrer det og dermed dårar dykk sjølve!
23 Ty om någon är ordets hörare, men icke dess görare, så är han lik en man som betraktar sitt ansikte i en spegel:
For dersom nokon høyrer ordet og ikkje gjer etter det, då er han lik ein mann som skodar sitt naturlege andlit i ein spegel;
24 när han har betraktat sig däri, går han sin väg och förgäter strax hurudan han var.
han skoda seg sjølv og gjekk burt og gløymde straks korleis han såg ut.
25 Men den som skådar in i den fullkomliga lagen, frihetens lag, och förbliver därvid och icke är en glömsk hörare, utan en verklig görare, han varder salig i sin gärning.
Men den som ser inn i fridomens fullkomne lov og held ved med det, so han ikkje vert ein gløymsam tilhøyrar, men ein som gjer gjerningi, han skal vera sæl i si gjerning.
26 Om någon menar sig tjäna Gud och icke tyglar sin tunga, utan bedrager sitt hjärta, så är hans gudstjänst intet värd.
Dersom nokon meiner at han er ein gudsdyrkar, og ikkje tøymer tunga si, men dårar sitt eige hjarta, hans gudsdyrking er fåfengd.
27 En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen.
Ei rein og lytelaus gudsdyrking for Gud og Faderen er dette: å sjå til faderlause og enkjor i deira trengsla, å halda seg sjølv uflekka av verdi.