Jesaja 41

1 Tigen, I havsländer, och lyssnen till mig, och må folken hämta ny kraft; må de så komma fram och tala, ja, låt oss med varandra träda inför rätta.

“ʻAe ngaahi motu, mou fakalongo pē ʻi hoku ʻao; pea tuku ke fakafoʻou ʻe he kakai honau mālohi: tuku ke nau haʻu ke ofi; pea toki tuku ke nau lea: ke tau ʻunuʻunu ke ofi ki he fakamaau.

2 Vem har i öster låtit denne uppstå, som mötes av seger, var han går fram? Vem giver folkslag i hans våld och gör honom till härskare över konungar? Vem gör deras svärd till stoft och deras bågar till strå som föres bort av vinden?

Ko hai naʻa ne fokotuʻu ʻae tangata māʻoniʻoni mei he potu hahake, ʻo ui ia ki hono vaʻe, pea foaki ʻae ngaahi puleʻanga ʻi hono ʻao, pe ngaohi ia ke pule ki he ngaahi tuʻi? Naʻa ne foaki ʻakinautolu ʻo hangē ko e efu ki heʻene heletā, pea hangē ko e veve kuo vilingia ki heʻene kaufana.

3 Han förjagar dem, där han går lyckosam fram, vanliga vägar trampar icke hans fot.

Naʻa ne tulia ʻakinautolu, pea ʻalu fiemālie pe; ʻio, ʻi he hala naʻe ʻikai fou ai hono vaʻe.

4 Vem har verkat och utfört detta? Det har han som från begynnelsen kallade människors släkten fram: jag, HERREN, som är den förste och som intill det sista är densamme.

Ko hai kuo ngāue mo fai ia, ʻo ne ui ʻae toʻutangata mei he kamataʻanga? Ko au ko Sihova, ko e ʻuluaki pea mo e kimui; ko au ia.

5 Havsländerna se det och frukta, och jordens ändar förskräckas. Man närmar sig till varandra och kommer tillhopa.

Naʻe mamata ʻe he ngaahi motu, pea manavahē; naʻe manavahē ʻae ngaahi ngataʻanga ʻo māmani, ʻonau ʻunuʻunu mai, pea haʻu.

6 Den ene vill hjälpa den andre; han säger till den andre: »Fatta mod!»

Naʻe tokoni taki taha ki hono kaungāʻapi; pea pehē taki taha ki hono tokoua, “Ke ke lototoʻa.”

7 Träsnidaren sätter mod i guldsmeden, bleckslagaren i den som hamrar på städ. Han säger om lödningen: »Den är god» och fäster bilden med spikar, så att den ej faller omkull.

Ko ia naʻe tokoni ʻae tufunga ʻakau ki he tufunga koula, pea mo ia ʻoku fakamolemole ʻaki ʻae hamala ʻaia naʻa ne taaʻi ki he fakalalango, ʻo pehē, “Kuo ʻosi” hono teu ki he fakahoko: pea ne fakamaʻu ia ʻaki ʻae ngaahi faʻo, ke ʻoua naʻa ngaue ia.

8 Men du Israel, min tjänare, du Jakob, som jag har utvalt, du ättling av Abraham, min vän,

Ka ko koe, ʻE ʻIsileli, ko ʻeku tamaioʻeiki, ʻE Sēkope ʻa koe kuo u fili, ko e hako ʻo ʻEpalahame ko hoku kāinga.

9 du som jag har hämtat från jordens ändar och kallat hit från dess yttersta hörn och till vilken jag har sagt: »Du är min tjänare, dig har jag utvalt och icke försmått»,

‌ʻA koe kuo u toʻo mei he ngataʻanga ʻo māmani, pea ui mei he kau tangata tuʻu ki muʻa ʻi ai, pea kuo u pehē kiate koe, ‘Ko koe ko ʻeku tamaioʻeiki;’ kuo u fili koe, ka naʻe ʻikai liʻaki koe.

10 frukta icke, ty jag är med dig; var ej försagd, ty jag är din Gud. Jag styrker dig, jag hjälper dig ock, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand.

‌ʻOua naʻa ke manavahē; he ʻoku ou ʻiate koe: ʻoua ʻe loto vaivai; he ko au ko ho ʻOtua, te u fakamālohi koe; ʻio, te u tokoni koe; ʻio, te u poupou hake koe ʻaki ʻae nima toʻomataʻu ʻo ʻeku angatonu.

11 Se, alla som äro dig hätska skola komma på skam och blygas; dina motståndare skola bliva till intet och skola förgås.

Vakai, ko kinautolu kotoa pē naʻe ʻita kiate koe te nau mā pea puputuʻu: te nau hangē ko e meʻa noa pe; pea ʻe ʻauha mo kinautolu ʻoku fai kovi kiate koe.

12 Du skall söka efter dina vedersakare, men icke finna dem; ja, de som strida mot dig skola bliva till intet och få en ände.

Te ke kumi ʻakinautolu, ka e ʻikai ʻiloʻi ʻakinautolu, ʻio, ʻakinautolu naʻe fai mo koe: ko kinautolu ʻoku tauʻi koe te nau hangē ko e meʻa noa pe, pea hangē ha meʻa ʻoku ʻikai.

13 Ty jag är HERREN, din Gud, som håller dig vid din högra hand och som säger till dig: Frukta icke, jag hjälper dig.

He ko au ko Sihova ko ho ʻOtua te u puke ho nima toʻomataʻu, ʻo pehē kiate koe, ‘ʻOua ʻe manavahē; te u tokoni koe.’

14 Så frukta nu icke, du mask Jakob, du Israels lilla hop. Jag hjälper dig, säger HERREN; din förlossare är Israels Helige.

‌ʻOua naʻa manavahē ʻa koe, ko e kelemutu ko Sēkope, pea mo kimoutolu ʻae kau tangata ʻo ʻIsileli; ʻOku pehē ʻe Sihova, ko ho huhuʻi, ko e tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli, te u tokoni kiate koe.

15 Se, jag gör dig till en tröskvagn, ny och med skarpa taggar, så att du skall söndertröska berg och krossa dem till stoft och göra höjder lika agnar.

Vakai, te u ngaohi kiate koe ha meʻa haha foʻou ʻoku māsila pea nifo: te ke haha ʻae ngaahi moʻunga, pea taaʻi ke iiki, pea ngaohi ʻae ngaahi tafungofunga ʻo hangē ko e veve vilingia.

16 Du skall kasta dem med kastskovel, och vinden skall föra dem bort och stormen förskingra dem; men du själv skall fröjda dig i HERREN och berömma dig av Israels Helige.

Te ke tuiʻi ʻakinautolu, pea ko e matangi te ne puneekina ʻakinautolu, pea ko e ʻahiohio te ne vetekina ʻakinautolu: pea te ke fiefia ko e ʻia Sihova, pea vikiviki ʻi he tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli.

17 De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, HERREN, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.

‌ʻOka kumi ʻe he masiva mo e paea ʻae vai, pea ʻoku ʻikai ia, pea ʻoku vaivai honau ʻelelo ʻi he fieinu, Ko au ko Sihova te u fanongo kiate kinautolu, Ko au ko e ʻOtua ʻo ʻIsileli ʻe ʻikai te u liʻaki ʻakinautolu.

18 Jag skall låta strömmar rinna upp på höjderna och källor i dalarna; jag skall göra öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.

Te u fakaava ʻae ngaahi vaitafe ʻi he ngaahi potu māʻolunga, pea mo e ngaahi matavai ʻi he ngaahi teleʻa: te u ngaohi ʻae toafa ko e anovai, pea mo e fonua mōmoa ko e ngaahi matavai.

19 Och jag skall låta cedrar och akacieträd växa upp i öknen jämte myrten och olivträd och skall på hedmarken plantera cypress tillsammans med alm och buxbom,

Te u tō ʻi he toafa ʻae sita, ʻae ʻakau ko e sita, pea mo e maile, pea mo e ʻakau lolo; te u tō fakataha ʻi he toafa lala ʻae ʻakau ko e fea, pea mo e paini, pea mo e ʻakau ko e pokasi:

20 för att man skall både se och veta och akta på och förstå, att HERRENS hand har gjort detta, att Israels Helige har skapat det.

Koeʻuhi ke nau mamata, pea ongoʻi, pea tokanga, pea ʻilo fakataha, ko e nima ʻo Sihova kuo ne fai ʻae meʻa ni, pea kuo fakatupu ia ʻe he tokotaha māʻoniʻoni ʻo ʻIsileli.

21 Så träden nu fram med eder sak, säger HERREN; kommen med edra bevis, säger Jakobs konung.

‌ʻOku pehē ʻe Sihova, “Fakahā hoʻomou meʻa;” ʻoku pehē ʻe he Tuʻi ʻo Sēkope, “ʻOmi hoʻomou lea mamafa.”

22 Ja, må man komma med dem och förkunna för oss, vad som skall ske. Var äro edra forna utsagor? Läggen fram dem, för att vi må akta på dem och se till, huru de hava gått i fullbordan. Eller låten oss höra, vad som nu skall komma,

“Tuku ke nau ʻomi ia, pea fakahā kiate kimautolu pe ko e hā ʻe hoko: tuku ke nau fakahā ʻae ngaahi meʻa muʻa, pe ko e hā ia, ke mau fifili ki ai, pea ʻilo mo hono fakamoʻoni ʻo ia; pe fakahā kiate kimautolu ʻae ngaahi meʻa ʻe haʻu ʻamui.

23 förkunnen, vad framdeles skall hända, för att vi må se, att I ären gudar. Ja, gören någonting, vad det nu vara må, så att vi alla häpna, när vi se det.

Fakahā ʻae ngaahi meʻa ʻe hoko ʻamui, ke mau ʻilo ko e ngaahi ʻotua ʻakimoutolu: ʻio, fai lelei, pe fai kovi, ke mau ilifia, pea mamata fakataha ki ai.

24 Men se, I ären ett intet, och edert verk är alls intet; den som utväljer eder är en styggelse.

Vakai, ʻoku siʻi hifo ʻakimoutolu ʻi he meʻa ʻoku ʻikai, pea ko hoʻomou ngāue ko e meʻa noa pe: ʻoku fakalielia ia ʻaia ʻoku ne fili ʻakimoutolu.

25 Jag lät i norr en man uppstå, och han kom, ja, i öster en som skulle åkalla mitt namn; och han skulle gå fram över landsherrarna, såsom vore de lerjord, lik en krukmakare, som trampar lera.

“Kuo u fokotuʻu ha tokotaha mei he potu tokelau, pea ʻe haʻu ia: talu mei he hopo ʻae laʻā te ne ui ki hoku huafa: pea te ne molomoloki ʻae houʻeiki ʻo hangē ko e lahe kuo hakaluku, pea hangē ʻoku molomoloki ʻe he tangata ngaohi ipu ʻae ʻumea.

26 Vem förkunnade detta förut, så att vi fingo veta det, eller i förväg, så att vi kunde säga: »Du hade rätt»? Ingen fanns, som förkunnade det, ingen, som lät oss höra det, ingen, som hörde eder tala därom.

Ko hai kuo ne fakahā mei he kamataʻanga, ke mau ʻilo ia? Pea ʻi muʻa, ke mau pehē ai, ‘ʻOku moʻoni ʻae meʻa ni?’ Ko e moʻoni, ʻoku ʻikai ha tokotaha naʻe tomuʻa tala ia, ko e moʻoni, ʻoku ʻikai ha taha naʻe fakahā ia, ʻio, naʻe ʻikai ha tokotaha te ne fanongo ki hoʻomou ngaahi lea.

27 Jag är den förste, som säger till Sion: »Se, se där äro de», den förste, som bringar Jerusalem detta glädjens budskap.

Ne u fuofua pehē ki Saione, ‘Vakai, vakai kiate kinautolu:’ pea ne u foaki ki Selūsalema ha tokotaha ʻoku ʻomi ʻae ongoongolelei.

28 Jag ser mig om, men här finnes ingen, ingen bland dessa, som kan giva besked; ingen som kan giva ett svar på min fråga.

He naʻaku mamata, ka naʻe ʻikai ha tangata; ʻio, ʻiate kinautolu, pea naʻe ʻikai ha fakahinohino, pea ʻi heʻeku ʻeke kiate kinautolu, naʻe ʻikai te nau tali ʻaki ha momoʻi lea.

29 Se, de äro allasammans fåfänglighet, deras verk äro ett intet, deras beläten vind och tomhet.

Vakai, ko e vaʻinga kotoa pē ʻa ʻenau ngāue: ko e matangi mo e vaʻinga ʻa ʻenau ngaahi tamapua kuo haka.