Jesaja 26
1 På den tiden skall man sjunga denna sång i Juda land: »Vår stad giver oss styrka; murar och värn bereda oss frälsning.
Amy andro zay le ho takasieñe e Iehodà ao ty sabo toy: Manan-drova maozatse tika; tinendre’e ho fandrombahañe o kijoly naho fikalañañeo.
2 Låten upp portarna, så att ett rättfärdigt folk får draga därin, ett som håller tro.
Sokafo o lalam-beio, himoaha’ i fifeheañe vantañe mpitàm-patokisañey.
3 Den som är fast i sitt sinne bevarar du i frid, i frid; ty på dig förtröstar han.
Hambena’o am-pierañerañan-to, ze amam-pitsakoreañe mifahatse ama’o, amy t’ie miato ama’o.
4 Förtrösten då på HERREN till evig tid; ty HERREN, HERREN är en evig klippa.
Iatò nainai’e t’Iehovà, amy te lamilamy tsy mb’ia ho modo t’Iehovà, Ià.
5 Ty dem som trona i höjden, dem störtar han ned, ja, den höga staden; han ödmjukar den, ödmjukar den till jorden, han slår den ned i stoftet.
Fa nakapotra’e o mpimoneñe an-kaboañeo, linama’e ambane’ i rova miligiligiy, nilamahe’e an-tane eo, eka, mb’an-deboke ao.
6 Den trampas under fötterna, under de förtrycktas fötter, under de armas steg.»
Ho lian-tomboke, ty fandia’ o mpisotrio, ty fidraidraita’ o boròkao.
7 Men den rättfärdiges väg är jämn; åt den rättfärdige bereder du en jämnad stig.
Lalañe mira ho amo vañoñeo izay ihe, ry Andindimoneñe, ro mañajary ty lala’ o vantañeo.
8 Ja, på dina domars väg, HERRE, förbida vi dig; till ditt namn och ditt pris står vår själs trängtan.
Toe an-dala’ o fizaka’oo ry Iehovà, ty nitamà’ay Azo; i tahina’oy naho ty fitiahiañe Azo ro fisalalàn’arofo’ay.
9 Min själ trängtar efter dig om natten, och anden i mig söker dig bittida; ty när dina domar drabbar jorden, lära sig jordkretsens inbyggare rättfärdighet.
Nirie’ ty fiaiko irehe te haleñe; eka, nitsoek’azo an-troko ato; amy te, ie ifetsaha’ o fizaka’oo ty tane toy, le hioke havantañañe ondatio.
10 Om nåd bevisas mot den ogudaktige, så lär han sig icke rättfärdighet; i det land, där rätt skulle övas, gör han då vad orätt är och ser icke HERRENS höghet.
Ndra te isoheñe o lo tserekeo, tsy ho hai’e o havañonañeo; fa hikitro-karatiañe an-tanen-kavantañañe ao, vaho tsy ho oni’e ty volonahe’ Iehovà.
11 HERRE, din hand är upplyft, men de se det icke; må de nu med blygsel se din nitälskan för folket; ja, må eld förtära dina ovänner.
Mionjoñe añ’abo ey ty fità’o, ry Iehovà, f’ie tsy isa’ iareo; zoe’ iareo an-kasalarañe ty fahimbaña’o am’ ondatio; eka, ho forototoen-afo o rafelahi’oo.
12 HERRE, du skall skaffa frid åt oss, ty allt vad vi hava uträttat har du utfört åt oss.
Ry Iehovà, toloro fierañerañan-jahay; fa toe Ihe ro nanao ze hene fitoloña’ay.
13 HERREN, vår Gud, andra herrar än du hava härskat över oss, men allenast dig prisa vi, allenast ditt namn.
Ry Iehovà Andrianañahare’ay, fa nifehèn-drotompo ila’ te ama’o zahay, f’Ihe avao ty toñone’ay tahinañe.
14 De döda få icke liv igen, skuggorna stå ej åter upp; därför hemsökte och förgjorde du dem och utrotade all deras åminnelse.
Tsy ho veloñe o mateo, tsy hitroatse o loloo; izay ty namara’o naho nandrotsaha’o iareo vaho fonga nimodoe’o ty fitiahiañe iareo.
15 Du förökade en gång folket, HERRE; du förökade folket och bevisade dig härlig; du utvidgade landets alla gränser.
Nonjoneñe amo kilakila ondatio irehe, ry Iehovà, eka nitoabotse amo kila taneo; iasiañe pak’ añ’olotse tsietoimone’ ty tane toy añe.
16 HERRE, i nöden hava de nu sökt dig, de hava utgjutit tysta böner, när din tuktan kom över dem.
Ry Iehovà, ie niampoheke te nipaia’ iareo Azo, ampianjiñeñe ty nampidoandoaña’ iareo halaly ama’o ty amy fandilova’o iareoy.
17 Såsom en havande kvinna, då hon är nära att föda, våndas och ropar i sina kval, så var det med oss inför ditt ansikte, o HERRE.
Manahake ty rakemba mitsongo, ie mitotoke ty hisamaha’e, ie manaintaiñe vaho mikoaike amo fitsongoa’eo; hoe izay zahay ry Iehovà tañ’atrefa’o eo.
18 Vi voro också havande och våndades; men när vi födde, var det vind. Vi kunde icke bereda frälsning åt landet; inga människor födas mer till att bo på jordens krets.
Toe nivesatse zahay, nangotsokotsoke, fe hoe tioke avao ty naboloa’ay; tsy nañeneke famotsorañe amy taney; mbore tsy nahatoly ondaty ho mpimone’ ty tane toy.
19 Men dina döda må få liv igen; mina dödas kroppar må åter stå upp. Vaknen upp och jublen, I som liggen i graven; ty din dagg är en ljusets dagg, och jorden skall giva igen de avsomnade.
Ho veloñe o nivetrake ama’oo, hitroatse i sandriko nihomakey, mivañona naho misaboa ry mpitoboke an-deboke ao, fa zono maraindray o zono’oo, vaho haboloa’ i taney o niloloo.
20 Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden har gått förbi.
Antao ry ondatiko, mihovà añ’anjomba’o ao, arindrino o lalañe amboho’oo mietaha hey ampara’ te heneke i fifomboañey.
21 Ty se, HERREN träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras missgärning; och jorden skall låta komma i dagen allt blod som där har blivit utgjutet, och skall icke längre betäcka dem som där hava blivit dräpta.
Heheke! miakatse i toe’ey t’Iehovà handilo o mpimoneñ’ an-tane atoio ty amo hakeo’eo; haboa’ i taney ty lio niorike ama’e, vaho tsy ho lembefa’e ka o vinono’eo.
