Jesaja 24

1 Se, HERREN ödelägger jorden och föröder den; han omvälver, vad därpå är, och förströr dess inbyggare.

Si, Herren gör landet tomt och öde, och omstörtar hvad deruti är, och förströr dess inbyggare.

2 Och det går prästen såsom folket, husbonden såsom tjänaren, husfrun såsom tjänarinnan, säljaren såsom köparen, låntagaren såsom långivaren, gäldenären såsom borgenären.

Och Prestenom går såsom folkena; herranom såsom tjenarenom, frune såsom tärnone; så honom som säljer, som honom som köper, honom som lånar, såsom honom som borgar; kräfvarenom, såsom gäldenärenom;

3 Jorden bliver i grund ödelagd och i grund utplundrad; ty HERREN har talat detta ord.

Ty landet skall varda tomt och skinnadt; ty Herren hafver detta sagt.

4 Jorden sörjer och tvinar bort, jordkretsen försmäktar och tvinar bort, vad högt är bland jordens folk försmäktar.

Landet står jämmerliga, och förderfvas; jordenes krets förvanskas och förderfvas; de högste af folket i landena förminskas.

5 Ty jorden har blivit ohelgad under sina inbyggare; de hava överträtt lagarna, de hava förvandlat rätten, brutit det eviga förbundet.

Landet är oskärdt vordet af sina inbyggare; förty att de öfverträda lagen, och förvandla buden, och låta det eviga förbundet fara.

6 Därför uppfräter förbannelse jorden, och de som bo där måste lida, vad de hava förskyllt; därför förtäras jordens inbyggare av hetta, så att ej många människor finnas kvar.

Derföre uppfräter förbannelse landet; ty de som deruti bo, förskylla det; derföre borttorkas landsens inbyggare, så att fögo folk qvart blifver.

7 Vinmusten sörjer, vinträdet försmäktar; de som voro så hjärteglada sucka nu alla.

Vinet försvinner, vinträt förvissnar, och alle de, som af hjertat glade voro, sucka.

8 Det är förbi med fröjden vid pukornas ljud, de gladas larm ha tystnat; det är förbi med fröjden vid harpans klang.

Fröjd af trummor håller upp, de gladas lust är ute; harpors fröjd hafver en ända.

9 Vin dricker man icke mer under sång, rusdrycken kännes bitter för dem som dricka den.

Man sjunger intet, der man vin dricker, och god dryck är bitter dem som dricka honom.

10 Nedbruten ligger den öde staden; vart hus är stängt, så att ingen kommer därin.

Den tomme staden är nederbruten; all hus äro tillsluten, så att ingen går derin.

11 Därute höres klagorop över vinet; all glädje är såsom en nedgången sol, all jordens fröjd har flyktat.

Man klagar efter vin på gatone, all glädje är borto, all landsens fröjd är sin väg.

12 Ödeläggelse allenast är kvar i staden, och porten är slagen i spillror.

Icke annat än förödelse är blifvet i stadenom, och portarna stå öde.

13 Ty det måste så gå på jorden bland folken, såsom det går, när man slår ned oliver, såsom när man gör en efterskörd, sedan vinbärgningen är slut.

Ty det går i landena och med folkena, lika som när ett oljoträ afplockadt är; såsom när man efterhämtar, då vinanden ute är.

14 Dessa häva då upp sin röst och jubla; fröjderop över HERRENS höghet ljuda borta i väster:

De samme upphäfva deras röst och lofva, och glädjas öfver Herrans härlighet ifrå hafvet.

15 »Ären därför HERREN i österns bygder, även i havsländerna HERRENS, Israels Guds, namn.»

Så priser nu Herran i dalomen; på hafsens öar Herrans Israels Guds Namn.

16 Från jordens ända höra vi lovsånger: »En härlig lott får den rättfärdige!» Men jag säger: Jag arme, jag arme, ve mig! Härjare härja, ja härjande fara härjare fram.

Vi höre lofsång ifrå jordenes ända, den Rättfärdiga till äro; och jag måste säga: Hvi är jag dock så mager? Hvi är jag dock så mager? Ve mig! ty föraktarena förakta, ja, föraktarena förakta.

17 Faror, fallgropar och fällor vänta eder, I jordens inbyggare.

Derföre kommer öfver eder, landsens inbyggare, förskräckelse, grop och snara.

18 Och om någon flyr undan farlighetsropen, så störtar han i fallgropen, och om han kommer upp ur fallgropen, så fångas han i fällan. Ty fönstren i höjden äro öppnade, och jordens grundvalar bäva.

Och om en undflydde för förskräckelsens rop, så faller han dock likväl uti gropena. Kommer han utu gropene, så varder han dock fången i snarone; ty fenstren i höjdene äro upplåtna, och jordenes grundvalar bäfva.

19 Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar;

Landena varder illa gångandes; det skall icke trifvas, utan måste förfalla.

20 jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess överträdelse vilar tung på den, och den faller och kan icke mer stå upp.

Landet skall raga hit och dit, såsom en drucken, och bortfördt varda, lika som en hydda; ty dess missgerningar trycka det, så att det falla måste, och kan icke blifva.

21 På den tiden skall HERREN hemsöka höjdens här uppe i höjden och jordens konungar nere på jorden.

På den tiden skall Herren besöka det höga herrskapet, som i höjdene är, och jorderikes Konungar, som på jordene äro;

22 Och de skola samlas tillhopa, såsom fångar hopsamlas i fånggropen, och skola inneslutas i fängelse; sent omsider når dem hemsökelsen.

Att de skola tillhopasamkas såsom ett knippe till gropena, och skola förslutne varda uti fångahuse, och efter lång tid åter besökte varda.

23 Då skall månen blygas och solen skämmas; ty HERREN Sebaot skall då vara konung på Sions berg och i Jerusalem, och hans äldste skola skåda härlighet.

Och månen skall skämma sig, och solen blygas; då Herren Zebaoth skall Konung varda på berget Zion, och i Jerusalem, och för sina äldsta i härlighet.