Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
Therefore, let us leave behind the elementary teaching about Christ and go on to maturity, not laying again a foundation of repentance from dead works and of faith in God,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
and of instruction about baptisms, the laying on of hands, the resurrection of the dead, and eternal judgment. (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
And this we will do, if God permits.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
For it is impossible to renew to repentance those who have once been enlightened, who have tasted the heavenly gift, who have shared in the Holy Spirit,
who have tasted the good word of God and the powers of the coming age, (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
and yet have fallen away, since, to their own harm, they are crucifying the Son of God all over again and exposing him to public shame.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
For land that has drunk the rain that often falls upon it, and produces a crop useful to those for whom it is cultivated, receives a blessing from God.
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
But land that bears thorns and thistles is worthless and on the verge of being cursed; its end is to be burned.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
Even though we speak in this way, beloved, we are confident of better things in your case, things that pertain to salvation.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
For God is not unjust; he will not forget your work and the labor of love that you have shown toward his name by serving the saints, as you still do.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
We want each one of you to show the same earnestness to have the full assurance of hope to the very end,
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
so that you will not be sluggish, but imitators of those who inherit the promises through faith and patience.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
When God made his promise to Abraham, since he had no one greater to swear by, he swore by himself,
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
saying, “I will surely bless yoʋ and multiply yoʋ.”
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
And so Abraham, having patiently endured, obtained the promise.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
People swear by someone greater than themselves, and in all their disputes an oath is final for confirmation.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
So when God wanted to show the unchangeable nature of his purpose even more clearly to the heirs of the promise, he guaranteed it with an oath,
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
so that by two unchangeable things, in which it is impossible for God to lie, we who have fled for refuge would have strong encouragement to take hold of the hope set before us.
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
We have this hope as a sure and steadfast anchor for the soul. It enters into the inner sanctuary behind the veil,
