Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
For this reason, having left the word of the beginning of the Christ, we may advance to perfection, not laying again a foundation of conversion from dead works, and of faith on God,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
of the teaching of immersions, also of laying on of hands, also of [the] resurrection of the dead, and of continuous judgment, (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
and this we will do, if God may permit,
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
for [it is] impossible for those once enlightened, having also tasted of the heavenly gift, and having become partakers of the Holy Spirit,
and tasted the good saying of God, also the powers of the coming age, (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
and having fallen away, to renew [them] again to conversion, having crucified to themselves the Son of God again, and exposed to public shame.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
For the earth, having drunk in the rain coming on it many times, and is bringing forth herbs fit for those because of whom it is also dressed, partakes of blessing from God,
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
but that which is bearing thorns and briers [is] disapproved of, and near to cursing, whose end [is] for burning;
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
but we are persuaded, concerning you, beloved, the things that are better, and accompanying salvation, though even thus we speak,
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
for God is not unrighteous to forget your work, and the labor of love that you showed to His Name, having ministered to the holy ones and ministering;
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
and we desire each one of you to show the same diligence, to the full assurance of the hope to the end,
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
that you may not become slothful, but followers of those who through faith and patient endurance are inheriting the promises.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
For God, having made promise to Abraham, seeing He was not able to swear by [any] greater, swore by Himself,
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
saying, “Blessing I will indeed bless you, and multiplying I will multiply you”;
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
and so, having patiently endured, he obtained the promise;
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
for men swear by the greater, and the oath [is] for confirmation of the end of all their controversy,
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
in which God, more abundantly willing to show to the heirs of the promise the immutability of His counsel, interposed by an oath,
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
that through two immutable things, in which [it is] impossible for God to lie, we may have a strong comfort, having fled for refuge, to lay hold on the hope being set before [us],
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
which we have, as an anchor of the soul, both sure and steadfast, and entering into that within the veil,
