Hebreerbrevet 6
1 Låtom oss därför lämna bakom oss de första grunderna av läran om Kristus och gå framåt mot det som hör till fullkomningen; låtom oss icke åter lägga grunden med bättring från döda gärningar och med tro på Gud,
Eshe Krstos jangosh shin shin noosh imets danman shuutsomaants k'ayik'rar, s'een wottso maants beshone, k'irts finatse naandrone err Ik'o amnon neediyetsatsere tuur aani need'ik'ayone,
2 med undervisning om dop och handpåläggning, om de dödas uppståndelse och en evig dom. (aiōnios g166)
Ikinwere aatsots gupi jango, ashaats kish gedo, k'irotse tuwi jango, dúre dúr angshi jangosh wotit dano aani need'ik'ayone. (aiōnios g166)
3 Ja, detta vilja vi göra, såframt Gud eljest tillstädjer det.
Doonzon tooh han k'alitwone.
4 Ty dem till vilka ljuset en gång har kommit, och som hava smakat den himmelska gåvan och blivit delaktiga av helig ande,
Bo imnetiyo k'az k'rts ashuwotsi Ik'o mandan aaniyosh faleratse. Ashaanots haniye shin shááno bek'rne, daratsnowere imeyiru imo shawshdek'rne, S'ayin shayratse kaydek'tswotsi woterne boteshi.
Ik' sheeng aap'onat weet dúri angon shawshdek'rne boteshi, (aiōn g165)
6 men som ändå hava avfallit -- dem är det omöjligt att återföra till ny bättring, eftersom de på nytt korsfästa Guds Son åt sig och utsätta honom för bespottelse.
Jamaniyere il bo imnetiyatse shuutso maants boaanitka wotiyal bo botookon Ik'o Na'o aani jitetwotsnat ash shinatse bín bo ketitwotse boon naandre etomnadan aainyo faleratse.
7 Det är ju så, att den jord som indricker regnet, när det titt och ofta strömmar ned däröver, och som framalstrar växter, dem till gagn för vilkas räkning den brukas, den jorden får välsignelse från Gud.
Ayoto bi'atsats oot'iru awsho ushiru datsu, bí'ats maay shookts ashuwotssh k'awnts detstso imiru datsu deero Ik'oke daatsitwaniye.
8 Den åter som bär törne och tistel, den är ingenting värd och är förbannelsen nära, och slutet bliver att den avbrännes med eld.
Angitsonat daaz angitson b bos'itka wotiyalmó k'awnts deshake bwotiti, kárn aawotsnowere c'asheetwane, b s'uwonwere tawon mis'e b́ wotiti.
9 Men i fråga om eder, I älskade, äro vi vissa om vad bättre är, och vad som länder till frälsning, om vi ock nu tala på detta sätt.
Shuneets eshwotso! dab mank'o tkeewiyalorni, it itkashit kasho dowet k'ants keewo it detsdek'tso arik b́wottsok'oniye no dankee.
10 Ty Gud är icke orättvis, så att han förgäter vad I haven verkat, och vilken kärlek I bevisaden mot hans namn, då I tjänaden de heliga, såsom I ännu gören.
Ik'o kááwon angshkee, mansh it fintsonat shinowere andowere s'ayinwotsi tep'osh b́shúútsosha etaat it kitsts shuno bateratse.
11 Men vår åstundan är att var och en av eder visar samma nit att intill änden bevara full visshet i sitt hopp,
It unetswor jangdek'at it kotiru keewo desh itdek'fetsosh kup'arr b́ s'uwi aawo b́ borfetsosh it kup'o it kitsitwok'owe noteewniri,
12 så att I icke bliven tröga, utan bliven efterföljare åt dem som genom tro och tålamod få till arvedel vad utlovat är.
No tewnirwere bo imnetiyonat k'amoon kup'arr boosh jangiyets keewo naatet ashuwotsi it aritwok'owa bako jik' mangwotsi it wotitwok'owaliye.
13 Ty när Gud gav löftet åt Abraham, svor han vid sig själv -- eftersom han icke hade någon högre att svärja vid --
Ik'o Abrahamsh b́ jangiwor bín b́ taaritwo b́ tookoniyere bogo k'osho konwor bí altsotse hank'o ett b́tookon b́ taari,
14 och sade: »Sannerligen, jag skall rikligen välsigna dig och storligen föröka dig.»
«Arikon neen deritwe, nnaronowere ayituwe.»
15 Och när denne tåligt förbidade, fick han så vad utlovat var.
Abraham k'amoon kott bísh jangiyets keewo daatsre.
16 Människor svärja ju vid den som är högre än de, och eden tjänar dem till bekräftelse och gör en ände på all tvist.
Ash ashuwots bo taaror boyere bogts shúútsone bo taarfoniye, bo keewonowere taaron kup'irr bo dagotse fa'a moosh jamonowere bo ishfooni.
17 Därför, när Gud ville för dem som skulle få till arvedel vad löftet innebar ännu kraftigare bevisa oryggligheten av sitt rådslut, lade han därtill en ed.
Eshe mank'oon Ik'o b́ keewts keewo wonerak b́wottsok'o kitsosh geeyat b́ jangitso naatetwots b́ jangits taaro boosh b́ kup'iyi.
18 Så skulle vi genom två oryggliga utsagor, i vilka Gud omöjligen kunde ljuga, undfå en kraftig uppmuntran, vi som hava sökt vår räddning i att hålla fast vid det hopp som ligger framför oss.
Ik'o hank'on wonerawotsnat bo jangosh b́ kooraw git keewwotsi, manotswere jangiyonat taaron noosh imre, git keewanotsatse tuutso no shinatse fa'o noosh b́ jangitso kup'shr desh dek'o nofalitwok'o, ááshoko daatsosh b́ maants wos'tswots no een angikup'o daatsitwone.
19 I det hoppet hava vi ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten,
Jangeyirwan no kashosh shek'eraw kup' wotts mehlik'iya eteetsok'oyiye, Iyesusn no jangts jango Ik' meyitsi degoniyere beshar gitsots kinditwe.
