1 Mosebok 8
1 Då tänkte Gud på Noa och på alla de vilda djur och alla de boskapsdjur som voro med honom i arken. Och Gud lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan;
God remembered Noah, all the animals, and all the livestock that were with him in the ship; and God made a wind to pass over the earth. The waters subsided.
2 och djupets källor och himmelens fönster tillslötos, och regnet från himmelen upphörde.
The deep’s fountains and the sky’s windows were also stopped, and the rain from the sky was restrained.
3 Och vattnet vek bort ifrån jorden mer och mer; efter hundra femtio dagar begynte vattnet avtaga.
The waters continually receded from the earth. After the end of one hundred and fifty days the waters receded.
4 Och i sjunde månaden, på sjuttonde dagen i månaden, stannade arken på Ararats berg.
The ship rested in the seventh month, on the seventeenth day of the month, on Ararat’s mountains.
5 Och vattnet avtog mer och mer intill tionde månaden. I tionde månaden, på första dagen i månaden, blevo bergstopparna synliga.
The waters receded continually until the tenth month. In the tenth month, on the first day of the month, the tops of the mountains were visible.
6 Och efter fyrtio dagar öppnade Noa fönstret som han hade gjort på arken,
At the end of forty days, Noah opened the window of the ship which he had made,
7 och lät en korp flyga ut; denne flög fram och åter, till dess vattnet hade torkat bort ifrån jorden.
and he sent out a raven. It went back and forth, until the waters were dried up from the earth.
8 Sedan lät han en duva flyga ut, för att få se om vattnet hade sjunkit undan från marken.
He himself sent out a dove to see if the waters were abated from the surface of the ground,
9 Men duvan fann ingen plats där hon kunde vila sin fot, utan kom tillbaka till honom i arken, ty vatten betäckte hela jorden. Då räckte han ut sin hand och tog henne in till sig i arken.
but the dove found no place to rest her foot, and she returned into the ship to him, for the waters were on the surface of the whole earth. He put out his hand, and took her, and brought her to him into the ship.
10 Sedan väntade han ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan än en gång flyga ut ur arken.
He waited yet another seven days; and again he sent the dove out of the ship.
11 Och duvan kom till honom mot aftonen, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i sin näbb. Då förstod Noa att vattnet hade sjunkit undan från jorden.
The dove came back to him at evening and, behold, in her mouth was a freshly plucked olive leaf. So Noah knew that the waters were abated from the earth.
12 Men han väntade ännu ytterligare sju dagar och lät så duvan åter flyga ut; då kom hon icke mer tillbaka till honom.
He waited yet another seven days, and sent out the dove; and she didn’t return to him any more.
13 I det sexhundraförsta året, i första månaden, på första dagen i månaden, hade vattnet sinat bort ifrån jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg nu att marken var fri ifrån vatten.
In the six hundred first year, in the first month, the first day of the month, the waters were dried up from the earth. Noah removed the covering of the ship, and looked. He saw that the surface of the ground was dry.
14 Och i andra månaden, på tjugusjunde dagen i månaden, var jorden alldeles torr.
In the second month, on the twenty-seventh day of the month, the earth was dry.
15 Då talade Gud till Noa och sade:
God spoke to Noah, saying,
16 »Gå ut ur arken med din hustru och dina söner och dina söners hustrur.
“Go out of the ship, you, your wife, your sons, and your sons’ wives with you.
17 Alla djur som du har hos dig, vad slags kött det vara må, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som röra sig på jorden, skall du låta gå ut med dig, för att de må växa till på jorden och vara fruktsamma och föröka sig på jorden.»
Bring out with you every living thing that is with you of all flesh, including birds, livestock, and every creeping thing that creeps on the earth, that they may breed abundantly in the earth, and be fruitful, and multiply on the earth.”
18 Så gick då Noa ut med sina söner och sin hustru och sina söners hustrur.
Noah went out, with his sons, his wife, and his sons’ wives with him.
19 Och alla fyrfotadjur, alla kräldjur och alla fåglar, alla slags djur som röra sig på jorden, gingo ut ur arken, efter sina släkten.
Every animal, every creeping thing, and every bird, whatever moves on the earth, after their families, went out of the ship.
20 Och Noa byggde ett altare åt HERREN och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret.
Noah built an altar to the LORD, and took of every clean animal, and of every clean bird, and offered burnt offerings on the altar.
21 När då HERREN kände den välbehagliga lukten, sade han vid sig själv: »Jag skall härefter icke mer förbanna marken för människans skull, eftersom ju människans hjärtas uppsåt är ont allt ifrån ungdomen. Och jag skall härefter icke mer dräpa allt levande, såsom jag nu har gjort.
The LORD smelled the pleasant aroma. The LORD said in his heart, “I will not again curse the ground any more for man’s sake because the imagination of man’s heart is evil from his youth. I will never again strike every living thing, as I have done.
22 Så länge jorden består, skola härefter sådd och skörd, köld och värme, sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra.»
While the earth remains, seed time and harvest, and cold and heat, and summer and winter, and day and night will not cease.”
A Dove is Sent Forth from the Ark
