< 1 Mosebok 41 >
1 Två år därefter hände sig att Farao hade en dröm. Han tyckte sig stå vid Nilfloden.
2 Och han såg sju kor, vackra och feta, stiga upp ur floden, och de betade i vassen.
3 Sedan såg han sju andra kor, fula och magra, stiga upp ur floden; och de ställde sig bredvid de förra korna på stranden av floden.
4 Och de fula och magra korna åto upp de sju vackra och feta korna. Därefter vaknade Farao.
5 Men han somnade åter in och såg då i drömmen sju ax, frodiga och vackra, växa på samma strå.
6 Sedan såg han sju andra ax skjuta upp, tunna och svedda av östanvinden;
7 och de tunna axen uppslukade de sju frodiga och fulla axen. Därefter vaknade Farao och fann att det var en dröm.
8 Då han nu om morgonen var orolig till sinnes, sände han ut och lät kalla till sig alla spåmän och alla vise i Egypten. Och Farao förtäljde sina drömmar för dem; men ingen fanns, som kunde uttyda dem för Farao.
9 Då talade överste munskänken till Farao och sade: »Jag måste i dag påminna om mina synder.
10 När Farao en gång var förtörnad på sina tjänare, satte han mig jämte överste bagaren i fängelse i drabanthövitsmannens hus.
11 Då hade vi båda, jag och han, under samma natt en dröm, och våra drömmar hade var sin särskilda betydelse.
12 Och jämte oss var där en ung hebré, som var tjänare hos hövitsmannen för drabanterna. För honom förtäljde vi våra drömmar, och han uttydde dem för oss; efter som var och en hade drömt gav han en uttydning.
13 Och såsom han uttydde för oss, så gick det. Jag blev åter insatt på min plats, och den andre blev upphängd.»
14 Då sände Farao och lät kalla Josef till sig; och man skyndade att föra honom ut ur fängelset. Och han lät raka sig och bytte om kläder och kom inför Farao.
15 Och Farao sade till Josef: »Jag har haft en dröm, och ingen finnes, som kan uttyda den. Men jag har hört sägas om dig, att allenast du får höra en dröm, kan du uttyda den.»
16 Josef svarade Farao och sade: »I min makt står det icke; men Gud skall giva Farao ett lyckosamt svar.»
17 Då sade Farao till Josef: »Jag drömde att jag stod på stranden av Nilfloden.
18 Och jag såg sju kor stiga upp ur floden, feta och vackra, och de betade i vassen.
19 Sedan såg jag sju andra kor stiga upp, avfallna och mycket fula och magra; i hela Egyptens land har jag icke sett några så fula som dessa.
20 Och de magra och fula korna åto upp de sju första, feta korna.
21 Men när de hade sväljt ned dem, kunde man icke märka att de hade sväljt ned dem, utan de förblevo fula såsom förut. Därefter vaknade jag.
22 Åter drömde jag och såg då sju ax, fulla och vackra, växa på samma strå.
23 Sedan såg jag sju andra ax skjuta upp, förtorkade, tunna och svedda av östanvinden;
24 och de tunna axen uppslukade de sju vackra axen. Detta omtalade jag för spåmännen; men ingen fanns, som kunde förklara det för mig.»
25 Då sade Josef till Farao: »Faraos drömmar hava en och samma betydelse; vad Gud ämnar göra, det har han förkunnat för Farao.
26 De sju vackra korna betyda sju år, de sju vackra axen betyda ock sju år; drömmarna hava en och samma betydelse.
27 Och de sju magra och fula korna som stego upp efter dessa betyda sju år, så ock de sju tomma axen, de som voro svedda av östanvinden; sju hungerår skola nämligen komma.
28 Detta menade jag, när jag sade till Farao: Vad Gud ämnar göra, det har han låtit Farao veta.
29 Se, sju år skola komma med stor ymnighet över hela Egyptens land.
30 Men efter dem skola sju hungerår inträffa, sådana att man skall förgäta all den förra ymnigheten i Egyptens land, och hungersnöden skall förtära landet.
31 Och man skall icke hava något minne av den förra ymnigheten i landet, för den hungersnöds skull som sedan kommer, ty den skall bliva mycket svår.
32 Men att Farao har haft drömmen två gånger, det betyder att detta är av Gud fast bestämt, och att Gud skall låta det ske snart.
33 Må nu alltså Farao utse en förståndig och vis man, som han kan sätta över Egyptens land.
34 Må Farao göra så; må han ock förordna tillsyningsmän över landet och taga upp femtedelen av avkastningen i Egyptens land under de sju ymniga åren.
35 Må man under dessa kommande goda år samla in allt som kan tjäna till föda och hopföra säd under Faraos vård i städerna, för att tjäna till föda, och må man sedan förvara den,
36 så att dessa födoämnen finnas att tillgå för landet under de sju hungerår som skola komma över Egyptens land. Så skall landet icke behöva förgås genom hungersnöden.»
37 Det talet behagade Farao och alla hans tjänare.
38 Och Farao sade till sina tjänare: »Kunna vi finna någon i vilken Guds Ande så är som i denne?»
39 Och Farao sade till Josef: »Eftersom Gud har kungjort för dig allt detta, finnes ingen som är så förståndig och vis som du.
40 Du skall förestå mitt hus, och efter dina befallningar skall allt mitt folk rätta sig; allenast däri att tronen förbliver min vill jag vara förmer än du.»
41 Ytterligare sade Farao till Josef: »Jag sätter dig nu över hela Egyptens land.»
42 Och Farao tog ringen av sin hand och satte den på Josefs hand och lät kläda honom i kläder av fint linne och hängde den gyllene kedjan om hans hals.
43 Och han lät honom åka i vagnen närmast efter sin egen, och man utropade framför honom »abrek». Och han satte honom över hela Egyptens land.
44 Och Farao sade till Josef: »Jag är Farao; utan din vilja skall ingen i hela Egyptens land lyfta hand eller fot.»
45 Och Farao gav Josef namnet Safenat-Panea och gav honom till hustru Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On. Och Josef begav sig ut och besåg Egyptens land.
46 Josef var trettio år gammal, när han stod inför Farao, konungen i Egypten. Och Josef gick ut ifrån Farao och färdades omkring i hela Egyptens land.
47 Och landet gav under de sju ymniga åren avkastning i överflöd;
48 och under dessa sju år som kommo i Egyptens land samlade han in allt som kunde tjäna till föda och lade upp det i städerna. I var särskild stad lade han upp de födoämnen som man hämtade ifrån fälten däromkring.
49 Så hopförde Josef säd i stor myckenhet, såsom sanden i havet, till dess man måste upphöra att hålla räkning på den, eftersom det var omöjligt att hålla räkning på den.
50 Och åt Josef föddes två söner, innan något hungerår kom; de föddes åt honom av Asenat, dotter till Poti-Fera, prästen i On.
51 Och Josef gav åt den förstfödde namnet Manasse, »ty», sade han, »Gud har låtit mig förgäta all min olycka och hela min faders hus.»
52 Och åt den andre gav han namnet Efraim, »ty», sade han, »Gud har gjort mig fruktsam i mitt lidandes land».
53 Men de sju ymniga åren som först hade kommit i Egyptens land gingo till ända;
54 sedan begynte de sju hungeråren, såsom Josef hade förutsagt. Och hungersnöd uppstod i alla andra länder; men i Egyptens land fanns bröd överallt.
55 Och när hela Egyptens land begynte hungra och folket ropade till Farao efter bröd, sade Farao till alla egyptier: »Gån till Josef, och gören vad han säger eder.»
56 När nu alltså hungersnöd var över hela landet, öppnade Josef alla förrådshus och sålde säd åt egyptierna. Men hungersnöden blev allt större i Egyptens land;
57 och från alla länder kom man till Josef i Egypten för att köpa säd, ty hungersnöden blev allt större i alla länder. Se Abrek i Ordförkl. Efter ett hebreiskt ord som betyder förgäta. Efter ett hebreiskt ord som betyder vara fruktsam.
